Som jag kan längta in hit ibland. Till min gamla blogg. Ganska ofta, faktiskt titt som tätt, och hur svårt kan det eg vara att få ner några rader. Någon liten bild då & då, oftare än ca 2 ggr per år..? Gillar ju det här forumet. Främst för att bara "få ur mig" när jag faktiskt behöver, vilket ofta kommer över mig ibland. Det där med att bara få låta orden bubbla ut, utan att man blir lite lätt "dumförklarad" vilket jag ibland kan få känslan av att vissa måste tro om man följer mig på Instagram. Men där, liksom ju så klart här, så måste man inte följa, behöver absolut inte, man måste inte läsa det jag lägger ut. Man kanske inte orkar helt enkelt och det är helt ok det med.
Dock... Läser man inte det som skrivs kan man ju iofs missa en del. Vilket även blev ganska tydligt i morse, att alla inte orkar läsa den text man lägger ut med bilder, då jag i morse på gymet fick frågan "vad höll du på med igår då...!?" Personen som frågade hade jag dessutom sett i förbi farten på vår lokala Ica affär, vilket fick mig att direkt börja fundera på hur jag eg hade betett mig där inne, men insåg ganska snabbt att jag inte betett mig mer märkligt än vanligt. Men då sa han att "Jo men på Insta bombade du ju ut en massa bilder med bröllopsklänning osv"och jo ja, visst det gjorde jag ju visserligen, men har man då inte heller förstått att vi faktiskt hade bröllopsdag så förstår jag ju att det måste verka ganska så märkligt!!
 |
| Italiensk plockbuffe från Café Klaras |
Och för vissa kanske det ändå är fortsatt märkligt att man öht kommer att tänka på att ens dra på sig den där "gamla trasan"Bröllopsdagen till ära, men för mig har det ju blivit en självklar tradition, och som en ganska så bra "måttstock" att ha med sig, för att på något sätt försöka hålla sig någorlunda vid så pass god hälsa under resterande år att jag kan komma i den den 2 Juni när det är dags igen!
För att vi älskar att fira är ju inget hemligt. Fira det som går att fira. För att vi kan, för att vi vill. För att livet är på tok för kort för att inte ta vara på de stunder i livet vi ges för att faktiskt kunna göra just precis det. Fira livet. Kärleken. Familjen. Kärleken.
De första två-tre åren gick jag verkligen "all in" med firandet av bröllopsdagen. Beställde en liten bit tårta från konditoriet av exakt de smaker vi hade på bröllopet. Samma fast lite mindre blombuketter med exakt likadana blommor som i både min & Litens buketter. Beställde även mat från de menyer vi hade på buffé´n på bröllopsfesten. Jodå, ska det vara så ska det, fast njae, inte riktigt längre.
Är ändå glad att vi gör något speciellt av dagen och inte bara låter den gå förbi som vilken dag som helst. Fast ok. I år var det lite större firandet inte ens riktigt "på dagen" ens. Mannen hade önskan om att åka på fotbollsderby i Sthlm igår på dagen D och inte ska väl jag vara den som hindrar honom till det. Vi firade istället i lördags, vilket ju faktiskt är en lite roligare, smidigare dag att fira något på.
 |
| Litens små skor som hon klackade runt i dagen då hon sken som en liten sol hela dagen |
Visst kan det tyckas fånigt, men inte bara samma klänning, utan även samma läppstift och samma parfym som på bröllopsdagen. Bara doften "Marry Me" gör att jag direkt tar mig tillbaka till dagen D & all fina minnen från då.
De små sakerna som är kvar finns i en låda som vi plockar fram.
Det som finns kvar av de små såpbubblorna, ringkudden, strumpeband med små blå pärlor, häftet från festen, Kyrkschemat, burkarna från festen med säkerhetsnålar, tuggummi, huvudvärkstabletter, nagelfilar mm, osv...
Och klänningen.... Den älskade klänningen som jag inte ångrat en enda dag att vi behöll.
Vi äger inga dyra konstverk, men att få ha denna spets - och tyllkreation hängandes i taket, som ett utav de finaste av minnen från en av våra finaste dagar, är mer värt än någon annan konst alls.
Dagen D var en av de bästa & det är verkligen fantastiskt mysigt att kunna göra något extra för att minnas den lite extra just på Bröllopsdagen den 2 Juni. I år var det tydligen "Ylle bröllop". Just det la vi inte ner oss så mycket i. Men som vi gjort något av de tidigare åren så kollade vi på filmen från både vigsel och festen och SÅ glada vi är att vi har den. Vi både skrattade och grät (läs jag grät). Vi är och kommer alltid förbli så evigt tacksamma att dagen blev just precis som den blev, på alla sätt.
Att de som sjöng i kyrkan gjorde det så fint för oss.
Att de som var där och firade tillsammans med oss var där.
ALLT vad dagen innehöll blev bättre än vad vi vågat hoppas på och skulle vi göra om det skulle vi nog planera den till iaf 95 % samma. Visst är det så att människor i vårt liv som var en stor del då, inte finns med på samma sätt idag, men också, på samma sätt, många utav de som finns med oss så mycket närmre idag, hade varit en självklar del då, men det är ju så livet fungerar.
Livet står inte still för någon, vilket ju är en himla tur.
Ska inte avsluta med att skriva att jag nu ska gå in här oftare för att skriva av mig, för det kan lika gärna dröja typ ett halvår igen... Tyvärr. Men lika glad är jag för de stunder som blir, för jag har aldrig ångrat ett skrivet inlägg här inne, för det är alltid lika kul att gå in och se och minnas oavsett var, när och hur livet var just där och då.
