Januari 2020 - Brist på snö men en vit månad ändå

Ja men det blev ju en riktigt bra start på det här året, det här deceniet. 

Visst, har månaden i sig varit extremt grå, mörk & allmänt "trist" men jag har mått oförskämt bra... 

Vet inte exakt vad det beror på, men med all säkerhet kan min lilla "nystart" ha gjort att jag mår som jag gör. En klassiker, så klart, nära patetiskt, att "ta tag i sig själv" i och med nytt år osv, men jag behövde det, verkligen. Så, jag har helt avstått från alkohol i all dess form denna månad. Så pass att jag nu funderar på varför jag öht ska börja dricka det igen, men hurusom så är det ju väldigt gott, och "mysigt" med kanske främst det där "fredagsglaset" som jag nog är ett utav de glas som nog alltid smakar bäst. Men man behöver ju inte gå all in som det kändes som jag gjorde under "helgerna" med bubbel var och varannan dag, glögg jämt och ständigt, typ, som ju iofs hör december mer eller mindre till, men ändå, med måtta. 

Har dock inte "utsatt" mig för några speciellt sociala tillställningar eller sammanhang i januari, som många gånger kan vara "lika med" alkohol.  Men vi får se, hur jag känner framöver. Tar det som det kommer men funderar redan nu på "en vit Mars..." igen =0)

Har dessutom haft några andra "löften" för mig. 

Ett till här, att hålla mig ifrån socker, så gott det går och det har inte heller varit något som helst problem öht denna månad. Har inte känt någon längtan alls efter det, men det hänger säkert ihop med alkoholen tänker jag, då det nog kanske är just i samband med intag av det jag annars brukar bli som mest sugen på sötsaker & snacks. Mår ju eg SKIIIIT av att äta socker, har nog alltid gjort, men det är väl samma där som med mycket annat som inte är tip top för kroppen, att det är svårt att slita sig ifrån det om man väl blivit beroende. Men numer finns det ju så otroligt många andra, betydligt bättre & nyttigare alternativ så man tycker ju att det eg inte borde vara så svårt... Men det vet vi väl hur det kan vara...!?

  

Jag har fått "dille" på apelsiner. De är ju så sjukt goda just nu. Söta, saftiga,  samt relativt lättskalade.

I morse, när Grynet hade sovmorgon gjorde jag fruktsallad till oss båda och vi konstaterade hur otroligt gott just det är & vad märkligt det är att man inte gör det oftare. Men även det, kan det ju nu bli förändring på.

Så himla skönt för övrigt, med en sån mjukstart på fredagar. När vi kan ge frukosten lite extra tid, både att fixa men sedan att kunna sitta i soffan en längre stund, prata om allt och inget och bara mysa. Lyx start!

Så lite helg på det med

Så, sammanfattningsvis så kan jag beskriva det som att jag mår väldigt gott i det stora hela just nu. Känner mig väldigt pigg, glad, skärpt, lugn, harmonisk ja men "you name it" -  JÄTTEBRA alltså och jag vet ju hur snabbt det kan svänga, så därför passar jag på och njuter lite extra av just det, just nu!

Att vinna över sig själv

Visst. Jag har varit väldigt fokuserad mot det här målet. Att delta och främst att ta mig i mål,

I detta, som var något utav det jag för mig själv trodde skulle vara omöjligt att utföra -

Som de själv beskriver det på sin hemsida som går att hitta HÄR

OM TOUGH VIKING

Tough Viking är det största, första och mest utmanande hinderbaneloppet i Norden. Hindren är konstruerade i samarbete med det svenska elitförbandet Kustjägarna. Tough Viking finns även i Frankrike och Ryssland

Tough Viking tog hinderbanelöpning till Skandinavien och har sedan dess lett utvecklingen. Det går att tävla i lag eller individuellt. Alla som tävlar i lag får även en individuell tid. Efter målgång erhåller deltagarna (som går i mål) vår massiva + 100 grams medalj. Who Dares Wins!

Banans andra hinder. En bassäng fylld med iskallt vatten och isbitar. bara att ta sig i och sedan under.

Jag har nog alltid varit lite av en fegis. 

Men ju äldre jag blivit, desto tuffare och framförallt kommit till insikt, efter att verkligen ha insett att det enda sättet att övervinna sin rädsla för något är ju att faktiskt utsätta sig själv för det. 

Så det har jag nu gjort…

Älskade lilla hjärtat med sitt plakat som hon var noga med att jag skulle få se efter banan som pepp. Och SOM det hjälpte!

Det började ju faktiskt för en sisådär 3 år sedan, när vi stod som publik och kollade på Tjurruset som var här hemma i stan. Jag var inte alls igång med träning eller så något speciellt, men när dottern lite bedjande tittade på mig och sa- "Mamma, kan inte du vara med i det här nästa år…!?" Så var det ändå något som väckte mig. Inte kunde väl jag, nej fy vad läskigt, men samtidigt, jo, varför inte, är det inte nu jag får ett ypperligt tillfälle för en utmaning, ett mål som jag kan sträva mot, främst för min egen skull men även att som mamma och faktiskt en förebild, kunna visa min dotter att inget är omöjligt (drastiskt o ja) om man bara har bestämt sig…!?

Så på den vägen blev det. Två Tjurrus senare ville jag ge mig själv en ny utmaning och när min förra PT på SATS någongång berättade för mig om Toughviking, som jag då aldrig hört talas om, gick jag hem och googlade och blev livrädd bara jag såg vad det handlade om. Men, när jag låtit det få sjunka in en tid så kände jag ändå att jo, baskemmejjen, detta vore häftigt att pressa mig själv mot.

Sagt och gjort…. Tog kontakt med min vän, granne, numer även PT och massör för att lägga upp en liten plan. Ska också säga att ytterligare en person som taggade igång mig var ursköna Jessica (hennes underbara blogg hittar du här) som jag träffat genom en gemensam vän på kusten, som hade gjort bland annat det här loppet innan. 

Precis veckan innan det var dags att köra igång projekt "Pushmea" som jag valde att kalla det, för att kunna dokumentera och pusha mig själv med både träning och till viss del kost, kom den förbaskat onödiga skadan i vägen. Men jag vägrade låta den stoppa mig. Vi körde på till viss del som det var tänkt, men så klart anpassat till att inte kunna använda HÖ handen för mycket. Tror att skadan tagit mer energi än vad jag någonsin kommer att förstå, då mycket av kroppen förmodligen omedveten fokuserat på att reparera mina skadade fingrar, vilket har gjort att träningen OCH kosten känts riktigt tung många gånger det senaste halvåret. Då jag faktiskt backat i resultat med både styrka och kondition.

Men, det skulle visa sig att det ändå hade omvandlats till viss färdighet för att ta mig fram och igenom till målet. 

10.000 volt hindret. Elsladdar med 10000 volt som hänger ner som man ska ta sig igenom. 
Var inte så farligt som jag trodde, men mycket tack vare av att jag hade bästa peppen precis där och då när jag behövde det som mest, då detta var ett av de hindren jag bävat mest för. För man och dotter hade tagit sig dit, en ganska lång väg in i banan och stod där och hejade på mig när jag kom.

Så här ca fem dagar efter själva loppet är jag faktiskt fortfarande så löjligt stolt över att jag har gjort det... Att jag tog mig igenom det och med vad jag förvånades av själv ganska bra resultat och framförallt känslan jag hade ute på banan att jag ju faktiskt kan och orkar mer än vad jag ju själv tror!?Kunde ta betydligt fler av de styrkehinder jag inte hade en aning om hur de skulle kännas eller bävade för att inte orka. Det är en sak att står och lyfta vikter på gymet, men man har ju ingen aning om hur användbart det sedan ska vara när man är ute på "riktigt" och verkligen får testa sig.

Jag är redan sugen på att göra det igen.

Fick den finaste buketten med vitsippor när jag kommit i mål. En bukett som fick åka med hem i lite vatten och som nu ligger pressad i en bok. Ett fint och viktigt minne. Mycket känslor och kärlek i den.

Den första halvan av loppet kände jag mig förvånansvärt stark och pigg, men sedan började kroppen krokna. Inte så konstigt kanske med tanke på att man då tagit sig igenom ca 13 av 25 hinder och en bana med ganska rejäla backar. Är det något jag måste träna mer på så är det teknik och grepp vad gäller armgång osv. 

Men med känslan av att jag för varje steg jag sprang, tog mig närmare Stadion igen och målet gjorde att det gick lättare. Att få springa upp och sedan ner för trapporna PÅ Stockholms Stadion för att sedan mötas av dotterns jubel och rop var liksom det bästa priset. Och bara tre hinder kvar innan jag klarat det…. Mitt mål...

Atlas stenar. En stor sladdrig sak på 50 kg som skulle upp på tunnan.

De stora planken som jag dagen innan kikat in på och aldrig trodde jag skulle ta mig över…

Att få mötas av den bästa varmaste gossigaste kramen som finns och veta att jag var ett hinder ifrån mål. Så obeskrivligt skön känsla.

Big bag. Sista hindret innan målgång.

ÄNTLIGEN!! Jag gjorde det!!

Förutsättningarna med vädret, miljön, stämningen, platsen, utrustning och val av klädsel (som visade sig vara toppen) satt verkligen på topp denna dag. Så galet skönt. Hade fått tipset att vila 48 timmar innan loppet vilket jag verkligen nu i efterhand också förstår var riktigt bra.

Men nu, mer än flera dagar senare är jag fortfarande galet mör i kroppen. Mörbultad, lite lätt blåslagen här och där. Värk på ställen jag inte hade en aning om att jag använde just där och då. Dessvärre drogs den tunna huden på mitt ärr på långfingret upp vilket gjorde i efterhand att fingret svullnat upp igen och gjort ganska ont. Men det kunde ju vara värre. Tror jag har efter vad jag har förstått och fått sagt till mig att jag nog har en ganska hög smärttröskel. Jag kan heller inte låta bli att njuta lite extra av att ha de här krämporna efter att jag fått använda kroppen rejält. För det verkar som att jag kan hantera den fysiska smärtan. Tar hellre det, än tyngden av psykiskt smärta vilket gör betydligt ondare, smärtar starkare än något annat och är betydligt mindre hanterbart. Tiotusen gånger hellre träningvärk, sår och blåmärken.

Det skadade fingret som jag inte ens märkte av under loppets gång.
Och nej, jag är absolut inte främmande eller rädd för att få en massa skit under naglarna….

Så galet skönt att sedan få komma tillbaka till hotellet. Ta sig en skön dusch, fira med de bästa av sällskap och bubbel i glaset för att sedan ta en underbar middag ute på stan och fortsatt firande i bubbel kvällen lång.

Jag tror faktiskt aldrig jag varit så löjligt stolt över en medalj förut… 

Min och även en mindre eftersom Liten också övervann sin rädsla för att våga köra själv, utan någon kompis i ngt som hon inte alls visste vad som väntade henne heller. 

Märker på henne att detta är STORT.

Som hon njuter av att vara en del av detta och jag är säker på att hon är lika stolt över min medalj som över sin eftersom hon vet att hon är en stor del av min också.

Ok. Så var detta "lilla" mål över. Dags att se mig om efter nya. Men, nu ska jag faktiskt vila i detta, fortsätta njuta och vara stolt över mig själv. Har ju märkt att jag mer eller mindre omedvetet "låsts" av att göra detta med, både mentalt och fysiskt kanske. Därför vill jag nu vara "fri" från fokus på något ett tag. För att lyssna in kroppen. Träna lite mer kravlöst och mer för att "bara vara".

Oavsett hur mycket fysisk vinst jag har fått med mig i detta, om man nu vill mäta det i styrka eller kondition, så är det egentligen för mig ganska obetydligt. För att ha besegrat många psykiska hjärnspöken och stärkt mitt pannben, DET är det som betyder mest för mig och är den största vinsten.

Det viktigaste av allt kanske och ett tips jag vill dela med mig av -

Att när man går in för något, oavsett vad det gäller, att göra det endast för sin egen skull, inte jämföra sig med någon annan. Mer hitta "sin" grej och enbart jämföra sig med sig själv, sina egna resultat och inte ngn annan. För jag tycker att den viktigaste tävlingen man kan vinna, är den över sig själv. 

Som första gången som "en tuff viking" dagen efter loppet på den bästa PW turen jag vet.

Sammanfattning av vecka 1 "Pushmea"

Jag är iaf äntligen i gång!

Har ju startat ett separat Instagramkonto för just detta. Pushmea.

Känner mig dock inte riktigt hemma i detta "hälsoträsk" som ju faktiskt råder. Blir ju där fullmatat med väldigt avklädda bilder, poseringar, muskelknuttar och knuttor, övningar, vilket är väldigt bra, osv. Men man får stänga av det som inte passar och ta till sig det som känns relevant för ens egen hälsoutveckling. Mycket bra inspiration på både träning och kost finns det ju definitivt. 

Förutsättningarna blev ju inte de allra bästa efter förr förra veckans bravader, men jag kände att jag ville köra igång trots allt. Annars hade risken nog blivit att det skjutits på ännu längre fram och herrejösses, jag har ju fler kroppsdelar än bara två fingrar på höger hand som kan och behöver aktiveras.

I det stora hela tycker jag kosten har fungerat skapligt. Har i princip helt uteslutit rent socker, iaf sånt som jag vet triggar igång mig. Jag har fått påminna mig att äta mellanmål, vilket jag varit otroligt dålig på innan. Har även försökt att hålla mig till enbart en portion mat till middag, eftersom jag nästan aldrig blir mätt och därför vill ta mer. Men det har funkat. Jo, jag kanske tar lite större portioner redan första gången, men det här är ju ett slags nytänk för mig. Att bryta redan starkt injobbade vanor….

Det kan ta tid, har jag hört. Tänket finns ju här iaf.

Något att jobba vidare med vecka 2….

Detta blev min första helt alkoholfria helg på jag vet inte hur längesedan… Ja men när jag var gravid, efter jag ammat, säg för 9-10 år sedan då…?! 

Kan tyckas väldigt länge och ja, så är det, illa eller inte kan väl tyckas, men för mig är det något visst med främst det där fredagsglaset. Att få öppna en flaska rött på kvällen när hösten kommit, dela en flaska riktigt gott vin med mannen i köket medan vi lagar mat. Eller det där glaset cava i badet där ute på lördagen. Att få dricka ett riktigt gott vin till en middag är ändå livskvalité enligt mig.  

Som det för många andra kanske är med godis, snacks, tobak etc, alla har vi kanske våra laster på ett eller annat sätt. Så hur skulle det då gå för mig, skulle jag kunna stå emot…?

Som ovan visar laddade jag upp med några flaskor Appletiser som enligt mig är det absolut godaste alkoholfria alternativet, efter vanligt vatten och bubbelvatten, men denna känns faktiskt betydligt mer festlig. Så från och med nu är detta min "helgdryck" som endast får intagas under helgen. Blir ju lite längt på den med då. 

Fredagen var tuffast. Hann till och med bli lite sur, arg och  tvär på mannen som jag tyckte segade sig till köket i fredags. Jag var både hungrig, trött och vinsugen samt ju med ett lite lätt "hand-ikapp" som gör att jag inte kan göra allt det jag vill, som te.x utföra vissa moment i matlagningen. 

Så går han och släpar i sina tofflor och dricker öl…. Ja men ni måste förstå….

Som PMS fast lite starkare, just där och då….

I lördagsmorse kunde jag inte låta bli att ta mig en väldigt lugn och skön jogg istället för promenad. Var så himla sugen att få röra på mig ordentligt. Känner inte riktigt samma för promenader längre. Blev en bättre position för hela handen med samt att jag höll i gång värmen bättre. Har märkt att jag få fasligt ont i fingrarna vid kyla, så där ni vet som när man kom in efter en heldag i pulkabacken och skulle sätta sina frusna tår mot elementet…. Aj, så aj…

Har enligt "ordination" från min PT Karin på SATS Färjestad fått två "fria mål" per vecka. Dessa känns helt naturligt då att inta fredag, samt lördag kvällarna då det alltid känns lite extra då. Kan ju börja längta redan på morgonen det jag ska laga/äta på kvällen. Denna lördag blev det fisk- och skaldjursgryta med saffran och hemgjord aioli med galet mycket vitlök. Så fantastiskt gott. Med grillat bröd till. SÅ tok gott.

Funkade faktiskt hur bra som helst med välkyld Appletiser i glaset istället för vitt vin.

Hur går det då med fingrarna…!?

Blev ju lite skrajsen när vi skulle byta bandage häromdagen och ser hur det ser ut... Men förhoppningsvis läker det på som det ska. Har inte tagit värktabletter alls sedan i fredags vilket känns riktigt skönt. Var hysteriskt trött och seg hela förra veckan och jag inbillar mig att det måste ha varit av bland annat intaget av både penicillin och värktabletter.

Har haft mest ont, värk och ilningar i ringfingret, vilket kanske inte var så konstigt när jag fick hem röntgenbilderna häromdagen.

Där ser man att ringfingret är det som gått sönder mest i själva skelettet i fingertoppen.

  Långfingret blev också rejält klämt/intryckt och där var det en bit som lossnat som läkaren förklarade, vilket man ska kunna se där pilarna pekar, både ovan och under.

Men nu läker det på…. Bra, hoppas jag, så innerligt.  Ska till ortopeden på fredag och hoppas SÅ att jag får ta bort bandaget helt och att det blir någon betydligt smidigare lösning så jag kan börja använda handen igen. Så gott det går. Bara det att kunna tvätta händerna, skölja av sig i ansiktet, tvätta håret, diska, laga mat, skära, hacka, äta med kniv och gaffel, bära, fläta håret på Liten, lyfta med BÅDA händer, göra allt det man annars använder sin bästaste hand till….!!

Lyx det ju, tänk på det!

Men ja, är fortfarande så evig tacksam att det ju faktiskt "bara" handlar om två rejält klämda fingrar. 

Evigt tacksam. 

Vi har ändå fått en del "vettigt" gjort i helgen. Försöker så gott jag kan med det mesta. Hatar att bara sitta och titta. Mannen har verkligen gett mig ett rejält stort handtag med allt sånt jag inte kan göra just nu. Så tacksam för det.

Gästrummet har fått sig ett lyft. Det är numer gäst/musik/spel/tvrum.

Perfekt.

Måndagen är snart avverkad. 

Jag hoppas på att den där piggheten som många pratar om som man ska få av att leva hälsosamt och alkoholfritt kommer snart. För förra veckan var katastrof. SÅ trött. 

Sitter dock just nu med huvudvärken från h-vetet. 

Tog en löprunda i morse på fem km. Går fortfarande tungt, men jag är ju på väg åt rätt håll. För jag har ändå en god känsla i kroppen. Känner mig liksom "renare". Njuter av en massa gott att äta som inte gör att man vaknar upp dagen efter och är "sockerbakis". 

Dricker fortfarande på tok för dåligt med vatten.

Får också bli ngt att tänka på denna vecka två. För nu är den faktiskt igång med. Bara 8 veckor kvar sedan av den första delen i Pushmea följetongen…

På onsdag är det dags för första PT passet med Karin, anpassat till skadan.
Ser jag fram emot, men med en viss skräckblandad förtjusning...

Push me a

Om en vecka är det dags och jag är SÅÅÅ pep på detta.

Vad är då DETTA…!?

Ok. Så här ligger det till. 

Jag är nyss fyllda 42 år och numer kan jag nog påstå att jag känner mig själv väldigt väl. Äntligen. Mig och min kropp. Jag vet vad jag mår bra av och inte. Vad jag behöver göra och inte, för att må mitt bästa, både vad gäller insidan men även den fysiska biten. 

För ca 2-3 veckor sedan läste jag ett inlägg på en för mig ganska ny BLOGG. Genom en vän som jag tack och lov fann igen efter några års frånvaro, som delat denna länk på FB. Min nygamla vän har en annan vän som jag även fick träffa på i somras. Den vännen har en fantastisk blogg som jag numer följer och trots att den bloggen innehåller väldigt mycket text, vilket jag annars kan tycka är lite trist eftersom jag föredrar det med massa bilder, så njuter jag av hennes texter. Så ärliga, härliga och fulla av hög igenkänningsfaktor och en masssa skön humor, det i kombo med ju också en himla massa bilder kan ju inte bli annat än bra!

När jag läste DETTA INLÄGG var det väldigt mycket som att läsa om mig själv vilket samtidigt gav mig en rejäl tankeställare som sedan resulterade i en rejäl kick!

Den kicken blev till en massa tankar, funderingar och sedan till ett sms till min goda granne, vän, numer även PT och massör, som jag vet går igång på sånt här med och oh ja, detta föll henne helt i smaken. Så nu är vi igång, iaf med planer, tankar och ev. upplägg. För om en vecka är det tänkt att köra igång.

Jag har ju sedan en tid tillbaka, låt säga över ett år haft en längtan och önskan om att kunna delta och genomföra Toughest Längtan kanske är att ta i, men jag känner ett sug efter att utmana mig själv, gå rejält utanför min comfort zone och se vad jag eg klarar av. Har ju liksom kommit till en fas i livet då jag insett att jag bara har här och nu på mig, att ta hand om mig själv, vara snäll mot mig själv efter att i många år inte alls behandlat mig själv speciellt väl. Och om det nu kan vara att utsätta sig själv för ett ganska tufft lopp, en hinderbana som jag idag inte alls begriper hur jag och min kropp ska kunna utföra och ta sig igenom, så är det kanske främst vägen dit som förhoppningsvis kommer göra mig än starkare, oavsett om jag sedan kommer att klara själva loppet eller ej. Både mentalt och fysiskt. Det är viljan och lusten som ger mig drivet. Jag vill vara en piggare och gladare mamma, fru, släkting och vän, som lever så länge det bara går och det enda vi eg vet om livet och döden är att det en dag kommer ta slut och tack och lov vet vi inte när, men om jag nu faktiskt har möjlighet att själv kunna påverka innehållet och ge min kropp de bästa av förutsättningar för att ev kunna leva lite längre, så är det väl väldigt dumt att inte ge den det!?

Jag har bara så vitt jag vet ett liv och en kropp så varför inte göra det bästa av det och den eg lilla tiden vi får!? Tror inte det är ovisst för någon av oss att vi eg är medvetna om vad som behövs för att må bra och att ge kroppen de förutsättningar för att kunna må som bäst, men det betyder ju inte alls att vi alltid gör de bästa valen för det. När det finns så mycket annat som lockar och när livet är fyllt av situationer och faser som gör att det många gånger kan vara de lite sämre valen som lockar mer, då de just i stunden känns bäst. Mycket ord och svammel blir det här, men det är så det känns med. Det bubblar i hjärnan på mig just nu. Har så mycket jag skulle vilja få ur mig i och om detta.

Hursom helst. Jag tror att jag mådde mitt absolut bästa i slutet av förra hösten, början på vintern.

Jag har ändå hittat rutiner med både kost och motion som funkar för mig vilket är a och o för att ens få ihop sig själv. Har sedan kört vidare, trots ett visst uppehåll efter jul och nyår, men ändå känt mig tillfreds med detta. Så kom sommaren, med allt vad det innebär. Semestern blev en stor del och i och med sommar och semester innebär det iaf för mig att njuta så mycket som möjligt av så mycket gott som möjligt och där har vi det. Alkoholen bland annat. I alkoholen väcks då även lusten och längtan till socker och annat smaskens som jag iaf unnar mig på ett helt annat sätt då. Och när jag väl är igång har jag svårt att sluta. Främst med sockret. Är en tvättäkta sockertorsk. Som jag skrivit tidigare här är jag rejält sockerberoende och det gör allt annat än gott åt mig om min kropp. Mår fysiskt dåligt av det, magen, huden säger rejält ifrån, men lik förbannat så kan jag inte låta bli det. Som ett jäkla gift. Som en alkoholist förhållande till alkoholen, som en speltorsk lockas av att bara spela mera. Ja men det är ett beroende som vilket som helst och den som någon gång, eller kanske nu har ett beroende av vad gud vet vad vet ju hur det fungerar. Så i mitt fall ska jag nog helst vara utan det helt. Jag vet ju det…. Vet ju hur jag funkar.

Så nu till detta. 

Har tränat på ganska som vanligt under sommaren och sprungit många många mil under semestern. Men. Jag har även i detta hamnat i en lite ond cirkel. Jag njuter ofta av att springa en mil. NJUTER. Men är det verkligen det man ska, varje mil… ? Jessica skrev så tydligt i sin blogg om att hon går till gymet och "bekvämlighetstränar". Så klockrent. Är ju precis det jag har hållit på med nu här ett tag. Jag springer en massa "sköna mil" vilket ju i sig inte är ngt dåligt, inte alls, jag tycker ju att all träning, oavsett om det bara är en promenad, är bättre än ingen träning, för det vet vi sedan gammal att träning och fysiskt aktivitet mår kroppen bra av och blir glad av. MEN. Att köra på med samma ger ju till slut inga resultat, om det nu är just det man vill åt. Det vill jag. Nu. Eftersom jag ser på mina nuvarande resultat att jag bara blir sämre och sämre i princip. Mina tider ökar igen istället för minska.

Hur ska jag då kunna ta mig igenom ett "Thougest viking" lopp??

Nej, nu får det räcka. 

Anledningen till mina mer långsamma tider och mina inte numer jätteupplyftande gymbesök beror till stor del på tror jag, att jag ju faktiskt blivit tyngre under och efter sommaren. Därmed känner jag mig både tröttare och mer orkeslös. För trots att jag inte är ledig och har semester längre så har ju sommarens "njutfyllda" beteende fortsatt. Det sjukaste är ju att jag inte alls njuter av det längre, tycker inte ens att det är gott. Jag dricker aldrig annars, av ren princip, mitt i veckorna, om det inte är ngt extra, men jag kan ju verkligen längta till helgen till att få ta det där goda glaset vin som ju ofta kan leda till något eller några mer glas. Till det hör oftast något gott att äta eller om inte annat så ökar suget efter något mer. Så helgerna är numer de som jag släppt helt och låter sockersuget härja fritt, trots alltså att jag inte alls njuter av att fylla mig med sötsaker, bara ett okynnes ätande, ett för mig så jäkla onödigt och dumt beteende. 

Jag har de senaste åren helt slutat fokusera på vad vikten står på för, för mig är det som med åldern, bara en onödig siffra. Tycker det är viktigare att gå på känsla, hur jag faktiskt mår. Trots att jag tycker att jag i det stora hela mår väldigt bra även nu, så inser jag ju att det är tråkigt att träna när det bara går sämre. Att springa runt med en massa, som jag ser framför mig" 1 kg mjölpåsar, fastsatta på kroppen, gör det ju inte lättare för mig att varken springa eller heller vara så smidig på gymet. 

Att tro att jag ska kunna utföra Toughest Viking om lite mer än ett halvår med förmodligen ännu några fler mjölpåsar hängandes runt mig känns därför väldigt onödigt.

Vill ju inte det. Onödigt också att behöva köpa helt ny garderob när jag har en massa kläder jag ju trivs i. Jättedumt ju. Nej, nu får det vara nog.

Så vad händer då om en vecka…???

Vi håller på med ett upplägg, min PT Karin och jag.

Ska ses om någon timme och planera vidare. Hon är nog minst lika peppad i detta som jag. Jag är väl medveten om att detta nog kommer bli allt annat än en bekvämlighets resa, men jag är så laddad. Kommer nog inte bli lika strikt som Jessicas program, men jag tror det är viktigt att se till sig själv och göra det som passar bäst för en själv. Ett mycket individuellt upplägg, oavsett var man startar ifrån. Oavsett vilket mål man har så måste man ju utgå utifrån dagsläget. 

Det kommer bli ett träningsprogram, med en kombination av det jag redan gör men också med PT-pass samt lite nya pass och övningar.

Jag kommer helt och hållet hålla mig i från alkohol, till att börja med hela oktober (Här informerade mig mannen om att det tydligen finns en kampanj som heter "soberoctober" vilket ju känns skönt passande)

Sedan får jag se hur det känns. Tanken är ju främst att bryta min onda cirkel och mitt nuvarande beteende och jag tror då det är viktigt att hålla sig ifrån helt. Så även med sockret. Jag kommer inte att bli helt fanatisk i detta, men jag vet ju exakt vilka som är mina största fiender i socker träsket och på det blir det ett stor NO NO!

Upplägget är tänkt att köras i tre omgångar som jag väljer att kalla för kapitel. Det första alltså med start på måndag och 10 veckor framåt. Sedan är tanken att köra igång kapitel två efter nyår och sedan kapitel tre några veckor innan själv loppet. Gissar att vi ska kolla mer på detaljerna idag.

Fanatisk kanske vissa kommer tycka att jag blir/är ändå. För så är det ju. Finns alltid folk som tycker och tycker om det mesta och kanske att tycka om just detta, vad gäller träning och hälsa. Att man delar med sig av det och att det nästan då blir provocerande för vissa. Och det är ju ok. Men det som är kanske ännu bättre är ju att de som tycker det är jobbigt, inte alls behöver ta del av det om de inte vill. Kommer nämligen skapa ett helt nytt Instakonto just för detta. Mest för min egen skull för att kunna peppa mig själv och dokumentera denna lilla följetong. Men hoppas självklart på lite pepp från andra likasinnade samt även på att kanske kunna få andra att bli peppade med.

Har varit inne på att skapa ett separat konto förut för just träning osv, men eftersom jag tycker att mitt Instakonto är personligt och innehåller det mesta i mitt liv så har jag känt att det skulle vara fel att göra det för att behaga de som inte klarar av att se träningsbilder eller något annat utav de kategorier man har som inte faller andra i smaken, utan istället bara upprör av ngn konstig anledning, så är det ju verkligen så enkelt idag att man absolut inte måste följa det. Hur enkelt som helst att avsluta!

Träning är och förblir numer en viktig del i mitt liv, så det kommer att fortsätta publiceras träningsbilder även där skulle jag tro.

Men, alltså, för den som gillar detta med träning, lite bättre kost, att sätta upp mål, osv kan numer lägga till även Pushmea på sitt Instagram, om man vill följa med på denna resa.  

Namnet Pushmea blev genom att Karin och jag sa att det kan vara bra att namge detta lilla "projekt" push till mig själv med ett litet a på slutet för att personifiera det om man tänker på uttalet.

Jag skulle nog kunna fortsätta skriva minst lika mycket till om detta, om hur, varför osv, men det kommer, tro mig. För det spritter verkligen av motivation och en massa tankar om detta.

Är galet medveten om att detta kommer bli allt annat än en dans på rosor, men jag gör det enbart för mig själv. Jag är allt annat än en sk tävlingsmänniska, har nog aldrig varit, men det här, kommer bli en tävling, enbart mot mig själv. Så oavsett vilka hinder jag kommer att kunna tänkas stöta på, så får jag ta det om/när det blir aktuellt. Jag hoppas innerligt att jag efter denna resa känner mig själv ännu bättre, både som en starkare människa rent fysisk men minst lika viktigt mentalt. 

Så snart kör vi.

Heja mig, det kommer att behövas...

Skål för 42!

Det är helt enkelt bara så för mig att jag, även fast jag fyllde 42 så är jag fortfarande löjligt förtjust i att fylla år och fira födelsedagr. Extra tydligt när dottern påpekar det med att säga att man skulle kunna tro att jag fyllde 10 så glad som jag var denna dag… Men jag fyller ju år, därmed existerar jag och allt som kan firas ska ju göras det enligt mig!

Det firades som sig bör med tårta, ballonger, blomster och vimplar.

 Dotter och man hade fixat med födelsedagsfrukost och paketöppning nere i köket. Paket och skönsång först på sängen. När jag öppnade paketet stod där bara en lapp att jag skulle gå ner. 

Pyntat stol dagen till ära. Liten ville att jag skulle må som en prinsessa.

Fick ta del av hennes fina namnskylt som hon gjort i slöjden. 

 Vart så nöjd när jag öppnade kuvertet med presentkort på den nyöppnade Edblad butiken i stan. Absoluta favoritmärket. Sa att jag visste direkt vad jag skulle köpa. Vad? undrade dottern.  

- Ett halsband med droppe sa jag, samma som jag har i ring och armband. 

Snopet att det sista paketet innehöll just det, vilket dottern snappat upp när vi pratat om det någon gång i somras. Så fint och så glad blev jag! Älskar det.

Efter firande var det dags att bege sig till Norra Fältet i Karlstad för uppladdning för både Kalvrus och Tjurrus. Hade ju hoppats på att få med mig mannen i år, som en kompensation för att han glömde bort min födelsedag helt september 2007, gravid och fullspäckad med hormoner som jag också var. Den är nästan giftig den… Men icke, fick inte med mig honom i år, heller. Nästa kanske…!?

Två tjejer som iaf var tokladdade och jättepirriga utförde sitt lopp galant och var så nöjda efteråt.

 Sedan var det dags för mig. Också laddad, lite pirrig, men mest nyfiken på hur det skulle gå i år, hur banan såg ut och hur mycket jag skulle kunna pressa mig själv.

Det gick bra. Trots att jag efter ca 1 km vrickade till foten på ngt vänster så stortån på högerfot tog vika och stukade sig, men det kändes väldigt fånigt att behöva bryta för just det så jag körde på så gott det gick ändå. Var välbehövligt och uppfriskande att efter ca halva banan få ta ett dopp i årets hinder "drethöle". Fick ny kraft efter det och körde på. Sista häften av loppet kändes betydligt bättre. Tuffare och mer utmanande bana i år jämfört med förra året, så det har känts i kroppen nu dagarna efter, precis som det ska ju.

 Glad att jag genomförde detta även i år. 

Ett bra sätt ändå att fira både sig själv och sin kropp efter de gångna 42 åren. Att vi håller än. Håller ihop och håller. Att vi ÄNTLIGEN håller ihop och att jag hoppas den håller bra många år till. 

 Kära mor och far kom och både hejjade på och firade mig dagen till ära.

Så himla mysigt att få ha dem här. Än härligare att se att de mår så bra och känns så pass pigga som de gör. Tycker dock fortfarande att det är märkligt, som när mamma skrivit med fin handstil på kuvertet jag fick av dem, "Grattiskramar på din 42-årsdag"….!? Vaddå 42, var det inte just det som mamma fyllde själv nyss!? Märkligt det där…men bara är en siffra...

 Det blev en himla massa go tårta och fika.

 Blev några mysiga timmar med mamma och pappas härliga närvaro innan de begav sig hemåt den gamla hemstaden igen.

Firandet fick sedan fortsätta med utebad,  god middag och dryck.

Blev en fantastiskt födelsedag på alla sätt och vis.  

Kunde inte vara annat än helnöjd med dagen. 42 års dagen.

 Men nog var hon något sliten sedan den där firande tanten. 

Med all rätt kunde jag känna med. 

Nu tänker jag fortsätta att njuta och gotta mig av september månad som ju verkligen varit något extra i år. För oktober, november, kommer bli något heeeeelt annat, men det återkommer jag till….