Att vinna över sig själv

Visst. Jag har varit väldigt fokuserad mot det här målet. Att delta och främst att ta mig i mål,

I detta, som var något utav det jag för mig själv trodde skulle vara omöjligt att utföra -

Som de själv beskriver det på sin hemsida som går att hitta HÄR

OM TOUGH VIKING

Tough Viking är det största, första och mest utmanande hinderbaneloppet i Norden. Hindren är konstruerade i samarbete med det svenska elitförbandet Kustjägarna. Tough Viking finns även i Frankrike och Ryssland

Tough Viking tog hinderbanelöpning till Skandinavien och har sedan dess lett utvecklingen. Det går att tävla i lag eller individuellt. Alla som tävlar i lag får även en individuell tid. Efter målgång erhåller deltagarna (som går i mål) vår massiva + 100 grams medalj. Who Dares Wins!

Banans andra hinder. En bassäng fylld med iskallt vatten och isbitar. bara att ta sig i och sedan under.

Jag har nog alltid varit lite av en fegis. 

Men ju äldre jag blivit, desto tuffare och framförallt kommit till insikt, efter att verkligen ha insett att det enda sättet att övervinna sin rädsla för något är ju att faktiskt utsätta sig själv för det. 

Så det har jag nu gjort…

Älskade lilla hjärtat med sitt plakat som hon var noga med att jag skulle få se efter banan som pepp. Och SOM det hjälpte!

Det började ju faktiskt för en sisådär 3 år sedan, när vi stod som publik och kollade på Tjurruset som var här hemma i stan. Jag var inte alls igång med träning eller så något speciellt, men när dottern lite bedjande tittade på mig och sa- "Mamma, kan inte du vara med i det här nästa år…!?" Så var det ändå något som väckte mig. Inte kunde väl jag, nej fy vad läskigt, men samtidigt, jo, varför inte, är det inte nu jag får ett ypperligt tillfälle för en utmaning, ett mål som jag kan sträva mot, främst för min egen skull men även att som mamma och faktiskt en förebild, kunna visa min dotter att inget är omöjligt (drastiskt o ja) om man bara har bestämt sig…!?

Så på den vägen blev det. Två Tjurrus senare ville jag ge mig själv en ny utmaning och när min förra PT på SATS någongång berättade för mig om Toughviking, som jag då aldrig hört talas om, gick jag hem och googlade och blev livrädd bara jag såg vad det handlade om. Men, när jag låtit det få sjunka in en tid så kände jag ändå att jo, baskemmejjen, detta vore häftigt att pressa mig själv mot.

Sagt och gjort…. Tog kontakt med min vän, granne, numer även PT och massör för att lägga upp en liten plan. Ska också säga att ytterligare en person som taggade igång mig var ursköna Jessica (hennes underbara blogg hittar du här) som jag träffat genom en gemensam vän på kusten, som hade gjort bland annat det här loppet innan. 

Precis veckan innan det var dags att köra igång projekt "Pushmea" som jag valde att kalla det, för att kunna dokumentera och pusha mig själv med både träning och till viss del kost, kom den förbaskat onödiga skadan i vägen. Men jag vägrade låta den stoppa mig. Vi körde på till viss del som det var tänkt, men så klart anpassat till att inte kunna använda HÖ handen för mycket. Tror att skadan tagit mer energi än vad jag någonsin kommer att förstå, då mycket av kroppen förmodligen omedveten fokuserat på att reparera mina skadade fingrar, vilket har gjort att träningen OCH kosten känts riktigt tung många gånger det senaste halvåret. Då jag faktiskt backat i resultat med både styrka och kondition.

Men, det skulle visa sig att det ändå hade omvandlats till viss färdighet för att ta mig fram och igenom till målet. 

10.000 volt hindret. Elsladdar med 10000 volt som hänger ner som man ska ta sig igenom. 
Var inte så farligt som jag trodde, men mycket tack vare av att jag hade bästa peppen precis där och då när jag behövde det som mest, då detta var ett av de hindren jag bävat mest för. För man och dotter hade tagit sig dit, en ganska lång väg in i banan och stod där och hejade på mig när jag kom.

Så här ca fem dagar efter själva loppet är jag faktiskt fortfarande så löjligt stolt över att jag har gjort det... Att jag tog mig igenom det och med vad jag förvånades av själv ganska bra resultat och framförallt känslan jag hade ute på banan att jag ju faktiskt kan och orkar mer än vad jag ju själv tror!?Kunde ta betydligt fler av de styrkehinder jag inte hade en aning om hur de skulle kännas eller bävade för att inte orka. Det är en sak att står och lyfta vikter på gymet, men man har ju ingen aning om hur användbart det sedan ska vara när man är ute på "riktigt" och verkligen får testa sig.

Jag är redan sugen på att göra det igen.

Fick den finaste buketten med vitsippor när jag kommit i mål. En bukett som fick åka med hem i lite vatten och som nu ligger pressad i en bok. Ett fint och viktigt minne. Mycket känslor och kärlek i den.

Den första halvan av loppet kände jag mig förvånansvärt stark och pigg, men sedan började kroppen krokna. Inte så konstigt kanske med tanke på att man då tagit sig igenom ca 13 av 25 hinder och en bana med ganska rejäla backar. Är det något jag måste träna mer på så är det teknik och grepp vad gäller armgång osv. 

Men med känslan av att jag för varje steg jag sprang, tog mig närmare Stadion igen och målet gjorde att det gick lättare. Att få springa upp och sedan ner för trapporna PÅ Stockholms Stadion för att sedan mötas av dotterns jubel och rop var liksom det bästa priset. Och bara tre hinder kvar innan jag klarat det…. Mitt mål...

Atlas stenar. En stor sladdrig sak på 50 kg som skulle upp på tunnan.

De stora planken som jag dagen innan kikat in på och aldrig trodde jag skulle ta mig över…

Att få mötas av den bästa varmaste gossigaste kramen som finns och veta att jag var ett hinder ifrån mål. Så obeskrivligt skön känsla.

Big bag. Sista hindret innan målgång.

ÄNTLIGEN!! Jag gjorde det!!

Förutsättningarna med vädret, miljön, stämningen, platsen, utrustning och val av klädsel (som visade sig vara toppen) satt verkligen på topp denna dag. Så galet skönt. Hade fått tipset att vila 48 timmar innan loppet vilket jag verkligen nu i efterhand också förstår var riktigt bra.

Men nu, mer än flera dagar senare är jag fortfarande galet mör i kroppen. Mörbultad, lite lätt blåslagen här och där. Värk på ställen jag inte hade en aning om att jag använde just där och då. Dessvärre drogs den tunna huden på mitt ärr på långfingret upp vilket gjorde i efterhand att fingret svullnat upp igen och gjort ganska ont. Men det kunde ju vara värre. Tror jag har efter vad jag har förstått och fått sagt till mig att jag nog har en ganska hög smärttröskel. Jag kan heller inte låta bli att njuta lite extra av att ha de här krämporna efter att jag fått använda kroppen rejält. För det verkar som att jag kan hantera den fysiska smärtan. Tar hellre det, än tyngden av psykiskt smärta vilket gör betydligt ondare, smärtar starkare än något annat och är betydligt mindre hanterbart. Tiotusen gånger hellre träningvärk, sår och blåmärken.

Det skadade fingret som jag inte ens märkte av under loppets gång.
Och nej, jag är absolut inte främmande eller rädd för att få en massa skit under naglarna….

Så galet skönt att sedan få komma tillbaka till hotellet. Ta sig en skön dusch, fira med de bästa av sällskap och bubbel i glaset för att sedan ta en underbar middag ute på stan och fortsatt firande i bubbel kvällen lång.

Jag tror faktiskt aldrig jag varit så löjligt stolt över en medalj förut… 

Min och även en mindre eftersom Liten också övervann sin rädsla för att våga köra själv, utan någon kompis i ngt som hon inte alls visste vad som väntade henne heller. 

Märker på henne att detta är STORT.

Som hon njuter av att vara en del av detta och jag är säker på att hon är lika stolt över min medalj som över sin eftersom hon vet att hon är en stor del av min också.

Ok. Så var detta "lilla" mål över. Dags att se mig om efter nya. Men, nu ska jag faktiskt vila i detta, fortsätta njuta och vara stolt över mig själv. Har ju märkt att jag mer eller mindre omedvetet "låsts" av att göra detta med, både mentalt och fysiskt kanske. Därför vill jag nu vara "fri" från fokus på något ett tag. För att lyssna in kroppen. Träna lite mer kravlöst och mer för att "bara vara".

Oavsett hur mycket fysisk vinst jag har fått med mig i detta, om man nu vill mäta det i styrka eller kondition, så är det egentligen för mig ganska obetydligt. För att ha besegrat många psykiska hjärnspöken och stärkt mitt pannben, DET är det som betyder mest för mig och är den största vinsten.

Det viktigaste av allt kanske och ett tips jag vill dela med mig av -

Att när man går in för något, oavsett vad det gäller, att göra det endast för sin egen skull, inte jämföra sig med någon annan. Mer hitta "sin" grej och enbart jämföra sig med sig själv, sina egna resultat och inte ngn annan. För jag tycker att den viktigaste tävlingen man kan vinna, är den över sig själv. 

Som första gången som "en tuff viking" dagen efter loppet på den bästa PW turen jag vet.

När fingrarna får ta tar fokus i "Pushmea" del 3.

VARNING FÖR STARKA BILDER FÖR DEN SOM ÄR KÄNSLIG FÖR BLOD….

Satt och rensade bilder i mobilen härom dagen och hittade då denna ovan. 

Min förmodligen sista bild på mitt högra lång- och ringfinger innan skadan. 

Känns faktiskt märkligt att se. Blandade känslor. Precis som det har varit efter den så otroligt onödiga skadan i slutet på september förra året….

Åh vad jag har önskat, många gånger att den var och förblev ogjord. Men har så klart förmodligen minst lika många gånger tänk tanken att det hade kunnat sluta så mycket värre….

Jag hade ju bara veckan innan bestämt mig för att gå in i jakten på mitt kanske "livs bästa form…."!? Hälso projektet som jag valde att kalla "Pushmea" för att peppa mig själv framåt med kost och träning i mitt mål att här fram i Maj kunna utföra Touhgviking….

Är ju lite så att när jag väl har bestämt mig så har jag svårt att backa för det…

Det har varit ganska nyttigt för mig att blicka tillbaka på de senaste månadernas rehab.

Bilder som jag tagit när jag varit hos ortopeden bland annat. 

Är så glad idag att jag faktiskt varit lite galen och gjort just det. 

För vissa dagar, fortfarande, kan jag bli så trött och less på mina skadade fingrar. 

Men när jag nu ser hur resan faktiskt har varit blir jag ända ganska glad över hur bra det trots allt gått.

På väg till NÄL

Nysydd med 30 stygn

Mitt första, väldigt "diskreta" bandage, som fick många att glatt vinka tillbaka till mig när jag satt med armen i högläge när jag körde bilen… 

Vilket mäck. Att hålla på och krångla med detta.

När jag skulle på det första besöket på Ortopeden här i Karlstad och stygnen skulle tas bort, tog det dem ca 1 h, bara att få bort det gamla omslaget från NÄL, som torkat fast i både gammalt blod och var.

Fick sitta i vätska för att det skulle släppa.

Gjorde så förbannat ont när de skulle dra bort det, och fick med sig både stygn, hud och sårskorpor.

Hade behövt det adrenalidpåslaget då som jag hade vid själva olyckan…. Skapligt smärtstillande.

Lyckan i ett litet mindre bandage...

Jag vet inte om jag än idag har förstått omfattningen av skadan.

Absolut inte under de första veckorna.

Jag vet att när jag vid någon gång av gångerna jag skulle byta omslag och sköterskan uttryckte att 

- Men OJ, vad fint det ser ut!

Och när jag själv tittade ner på mina fingrar såg två förmultnande, ruttnande köttstycken som såg allt annat än "fint" ut….!?

Den största "chocken" kom nog när de tog bort bandagen och sårskorporna började släppa.

Något jag verkligen sett fram emot, för att slippa alla tänkbara omslag och bandage och släppa fingrarna helt fria…. Det var… ÄR fruktansvärt….

Känseln är långt ifrån "normal" på vissa utav de mest ärrade partierna av främst långfingret.

Är istället extremt överkänslig och det är en blandning av "tusen nålar" och en bedövande känsla. Man liksom känner att man tar på det, men ändå inte.

Vad som "syns och märks" av skadan så här långt är att det fortfarande finns svullnad och en böjning i den översta leden på långfingret.

 När ärren började se riktigt "fina" ut.

Men fortsatt extremt känsliga.

 Så hur har det gått så här långt då. Ganska så exakt ett halvår efter skadan…?

Läkarna säger ju att man får ge det minst ett år tills man vet mer exakt hur pass återställd jag kommer bli.

Var på arbetsterapin förra veckan och kommer nästa gång träffa en Ortoped för en kanske lite mer utförlig framtidsprognos trots allt, vad man kan tänkas förvänta sig med både känsel och rörligheten.

Min sovskena som jag har haft nattetid för att få en rätning på långfingret. Verkligen "smidig"...

 Dagsläget ja…-

Jag har nästan ingen rörlighet i varken lång- eller ringfingrets över del eftersom det var där frakturen var centrerad. Svullnaden har minskat rejält på ringfingret så numer kan jag bära ring där igen =0)

Det har bildats en hårdnad i långfingrets övre led vilken kan bli kvarstående.

Blodcirkulationen är det si och så med, vilket ju främst visar sig när det är kallare ute eller inne.

Känseln är ganska oförändrad. Överkänslig fortfarande alltså. Ringfingret kommer ju alltid lite i skymundan, eller i skydd, av långfingret så det lider jag inte på samma sätt av. Det som är mest obehagligt är fortfarande exempelvis rinnande vatten, som vid disk. När jag duschar håller jag ju oftast duschmunstycket i höger hand så då märker jag inte av det ngt avsevärt.

Märker när jag sitter vid datorn att det mer blir pekfingervals än att jag använder något av dem. Så är det nog med det mesta. Tycker det är obehagligt att göra någon typ av "deg" eller så vidare, viss matlagning, när jag ska öppna förpackningar osv. men jag försöker så gott jag kan och tänker att varje litet obehag jag stöter på är förhoppningsvis en del i rehabarbetet...

Jag har en hel del olika material som jag använder för att härda huden.

Fårskinn, lite stäva små lappar och ja, det är superobehagligt, men skam den som ger sig.

Har rullar som kläms för rörligheten och en massa olika plastmaterial som jag numer bara har nattetid, men för att jobba med den nya huden för att ärren ska läka bättre med.

Min stora räddning är - STÖDSTRUMPORNA!!!

 Så himla sköna. När jag har de på så minskar svullnaden på ärren.

Känseln känns relativ "normal" och fingrarna, eller rättare sagt, skadan, döljs ju och blir inte lika iögonfallande. 

 Men, visst har både övningar, de olika bandagen och de olika materialen gett resultat…!?

När dessa foton tas har jag visserligen precis tagit av skydden, och de då ser mindre svullna ut, men det är ju en enorm skillnad.

 Den tydliga böjjen på höger fingret har ju böjts till en rätare variant av finger iaf.

Så ja. Skam den som ger sig.

Jag kommer fortsätta traggla på med alla tänkbara hjälpmedel för att jag ska kunna bli så återställd som det bara går. Och som sagt, varje dag påminner jag mig själv att det hade kunnat sluta så betydligt mycket värre. 

Bara det om det hade klämts lite längre ned… Hade jag haft några fingrar kvar… Om de var de nedre lederna som blivit krossade…?

Nu har jag ju i alla fall "greppet" kvar vilket har varit en enormt stor tröst i just mitt "Pushmea" projekt.

Annars hade jag ju ALDRIG kunna försöka fortsätta planen som jag ju faktiskt ändå har gjort.

Jag vet inte om jag plågar mig själv lite när jag tittar på bilder från t.e.x hösten 2015, då jag med all säkerhet var i min absoluta bästa form någonsin, hittills. Älskade löpningen. Den kändes "lätt" och rolig.

Idag känns löpningen ganska tung. Inte bara för att jag blivit tyngre, men det är självklart en stor del i det med. Jag får heller inte glömma bort att skadan, förmodligen, gjort att min kropp det senaste halvåret förmodligen lagt ganska mycket energi på att reparera mina fingrar istället för att hålla benen löpande. Har känts extremt tungt då det är lätt att jämföra tidigare resultat osv…

Mitt mål är dock, och har hela tiden varit, med mitt Pushmea projekt att faktiskt ta mig igenom -

Toughviking

Frågar mig varje dag nu, hur jag egentligen tänkte där, när jag fick för mig detta, men, nu är det bara 8 veckor kvar, så det är bara att köra på. Förstår att jag omöjligt kommer att klara av alla de hinder som finns med i loppet, får ta "straffrundorna" istället på dem, men mitt mål är att ta mig i mål, att genomföra det, göra mitt bästa, försöka klara av så många hinder som möjligt under banans gång.

Jag och min PT Karin på Sats har ju fokuserat mest på styrka och inomhusträningen, utifrån skadan från början.

Märker så klart skillnad att jag har blivit starkare.

Kosten har funkat bra i det stora hela, men två ganska rejäla bakslag.

Det första vid jul när jag het enkelt bestämde mig att äta i princip allt som stod  i min väg och som jagg blev sugen på. Sagt och gjort. Men fortsatte köra ganska hårt med träningen under jul och nyår vilket var skönt. MEN, det största bakslaget bjöd förvånansvärt februari månad på…!?

Jag är ju en sockertorsk, inget nytt för den som känner mig eller har följt mig här.

Men, jag lurade mig själv nåt så kopiöst. Gick på en SÅ lätt bluff nu när jag ser tillbaka på det.

Hade länge känt att håret behövde sig en inre boost i form av något vitamintillskott… Japp. jodå.

Var inne på DENNA SIDA för att beställa lite hårprodukter och hittade då denna briljanta idé med att klicka hem små gulliga gummibjörnar som vitaminer. Så lätt. OCH gott!!!

Som de godaste av godis man kan tänka sig. En liten björn morgon och kväll. Och ja, namnet "sugar bear hair" döljer ju inte direkt att de innehåller socker heller…. Som jag åkte dit på detta. Triggernas trigger NO 1…. Kunde ha svept en burk av dessa sockersöta björnar varje morgon och kväll, men kompenserade då det med en massa annat i sockerväg. Jag VET ju att socker är ett GIFT för mig. Det är inte för inte min hud säger ifrån varje gång jag kommer in i detta. Nej fy mig. Nu vet jag bättre, Man blir ju faktiskt ofta lite klokare av misstagen, så nu är burken slut så jag försöker boosta mig med äkta vitaminer istället….

Med 8 veckor kvar känner jag mig ändå just nu väldigt positiv. 

Ser det som min sista del i detta lilla projekt innan jag nått fram till den 13/5.

Jag tänker inte jämföra med bilder från hur min form "såg ut" att vara för över ett år sedan utan nu ska jag känna efter hur det känns. Jag känner mig starkare och jag har nu en lust att hitta tillbaka till just löpningen för att bättra på pumpen inför loppet med. Bara det att våren är på ingång, mornarna har blivit ljusare är ju en enorm hjälp på traven.

Kommer byta ut ett styrkepass mot löpning varje vecka istället.

Tackar varje dag min kropp att den står ut med mig.

Att den håller mig uppe, att den kämpar med mig, med både kropp och knopp.

Som jag sliter med den och kör vissa pass så svetten bara sprutar och vissa muskler svider.

Vissa dagar känns den otroligt tung och sliten och då utgår jag ifrån det, för jag tänker vara snäll mot den om den är så snäll mot mig som den är.

Så nu, kör jag, sista delen, sista 8 veckorna… Hej och hå…!