Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

måndag 26 september 2016

Push me a


Om en vecka är det dags och jag är SÅÅÅ pep på detta.
Vad är då DETTA…!?

Ok. Så här ligger det till. 
Jag är nyss fyllda 42 år och numer kan jag nog påstå att jag känner mig själv väldigt väl. Äntligen. Mig och min kropp. Jag vet vad jag mår bra av och inte. Vad jag behöver göra och inte, för att må mitt bästa, både vad gäller insidan men även den fysiska biten. 

För ca 2-3 veckor sedan läste jag ett inlägg på en för mig ganska ny BLOGG. Genom en vän som jag tack och lov fann igen efter några års frånvaro, som delat denna länk på FB. Min nygamla vän har en annan vän som jag även fick träffa på i somras. Den vännen har en fantastisk blogg som jag numer följer och trots att den bloggen innehåller väldigt mycket text, vilket jag annars kan tycka är lite trist eftersom jag föredrar det med massa bilder, så njuter jag av hennes texter. Så ärliga, härliga och fulla av hög igenkänningsfaktor och en masssa skön humor, det i kombo med ju också en himla massa bilder kan ju inte bli annat än bra!

När jag läste DETTA INLÄGG var det väldigt mycket som att läsa om mig själv vilket samtidigt gav mig en rejäl tankeställare som sedan resulterade i en rejäl kick!

Den kicken blev till en massa tankar, funderingar och sedan till ett sms till min goda granne, vän, numer även PT och massör, som jag vet går igång på sånt här med och oh ja, detta föll henne helt i smaken. Så nu är vi igång, iaf med planer, tankar och ev. upplägg. För om en vecka är det tänkt att köra igång.

Jag har ju sedan en tid tillbaka, låt säga över ett år haft en längtan och önskan om att kunna delta och genomföra Toughest Längtan kanske är att ta i, men jag känner ett sug efter att utmana mig själv, gå rejält utanför min comfort zone och se vad jag eg klarar av. Har ju liksom kommit till en fas i livet då jag insett att jag bara har här och nu på mig, att ta hand om mig själv, vara snäll mot mig själv efter att i många år inte alls behandlat mig själv speciellt väl. Och om det nu kan vara att utsätta sig själv för ett ganska tufft lopp, en hinderbana som jag idag inte alls begriper hur jag och min kropp ska kunna utföra och ta sig igenom, så är det kanske främst vägen dit som förhoppningsvis kommer göra mig än starkare, oavsett om jag sedan kommer att klara själva loppet eller ej. Både mentalt och fysiskt. Det är viljan och lusten som ger mig drivet. Jag vill vara en piggare och gladare mamma, fru, släkting och vän, som lever så länge det bara går och det enda vi eg vet om livet och döden är att det en dag kommer ta slut och tack och lov vet vi inte när, men om jag nu faktiskt har möjlighet att själv kunna påverka innehållet och ge min kropp de bästa av förutsättningar för att ev kunna leva lite längre, så är det väl väldigt dumt att inte ge den det!?

Jag har bara så vitt jag vet ett liv och en kropp så varför inte göra det bästa av det och den eg lilla tiden vi får!? Tror inte det är ovisst för någon av oss att vi eg är medvetna om vad som behövs för att må bra och att ge kroppen de förutsättningar för att kunna må som bäst, men det betyder ju inte alls att vi alltid gör de bästa valen för det. När det finns så mycket annat som lockar och när livet är fyllt av situationer och faser som gör att det många gånger kan vara de lite sämre valen som lockar mer, då de just i stunden känns bäst. Mycket ord och svammel blir det här, men det är så det känns med. Det bubblar i hjärnan på mig just nu. Har så mycket jag skulle vilja få ur mig i och om detta.

Hursom helst. Jag tror att jag mådde mitt absolut bästa i slutet av förra hösten, början på vintern.
Jag har ändå hittat rutiner med både kost och motion som funkar för mig vilket är a och o för att ens få ihop sig själv. Har sedan kört vidare, trots ett visst uppehåll efter jul och nyår, men ändå känt mig tillfreds med detta. Så kom sommaren, med allt vad det innebär. Semestern blev en stor del och i och med sommar och semester innebär det iaf för mig att njuta så mycket som möjligt av så mycket gott som möjligt och där har vi det. Alkoholen bland annat. I alkoholen väcks då även lusten och längtan till socker och annat smaskens som jag iaf unnar mig på ett helt annat sätt då. Och när jag väl är igång har jag svårt att sluta. Främst med sockret. Är en tvättäkta sockertorsk. Som jag skrivit tidigare här är jag rejält sockerberoende och det gör allt annat än gott åt mig om min kropp. Mår fysiskt dåligt av det, magen, huden säger rejält ifrån, men lik förbannat så kan jag inte låta bli det. Som ett jäkla gift. Som en alkoholist förhållande till alkoholen, som en speltorsk lockas av att bara spela mera. Ja men det är ett beroende som vilket som helst och den som någon gång, eller kanske nu har ett beroende av vad gud vet vad vet ju hur det fungerar. Så i mitt fall ska jag nog helst vara utan det helt. Jag vet ju det…. Vet ju hur jag funkar.

Så nu till detta. 
Har tränat på ganska som vanligt under sommaren och sprungit många många mil under semestern. Men. Jag har även i detta hamnat i en lite ond cirkel. Jag njuter ofta av att springa en mil. NJUTER. Men är det verkligen det man ska, varje mil… ? Jessica skrev så tydligt i sin blogg om att hon går till gymet och "bekvämlighetstränar". Så klockrent. Är ju precis det jag har hållit på med nu här ett tag. Jag springer en massa "sköna mil" vilket ju i sig inte är ngt dåligt, inte alls, jag tycker ju att all träning, oavsett om det bara är en promenad, är bättre än ingen träning, för det vet vi sedan gammal att träning och fysiskt aktivitet mår kroppen bra av och blir glad av. MEN. Att köra på med samma ger ju till slut inga resultat, om det nu är just det man vill åt. Det vill jag. Nu. Eftersom jag ser på mina nuvarande resultat att jag bara blir sämre och sämre i princip. Mina tider ökar igen istället för minska.
Hur ska jag då kunna ta mig igenom ett "Thougest viking" lopp??

Nej, nu får det räcka. 
Anledningen till mina mer långsamma tider och mina inte numer jätteupplyftande gymbesök beror till stor del på tror jag, att jag ju faktiskt blivit tyngre under och efter sommaren. Därmed känner jag mig både tröttare och mer orkeslös. För trots att jag inte är ledig och har semester längre så har ju sommarens "njutfyllda" beteende fortsatt. Det sjukaste är ju att jag inte alls njuter av det längre, tycker inte ens att det är gott. Jag dricker aldrig annars, av ren princip, mitt i veckorna, om det inte är ngt extra, men jag kan ju verkligen längta till helgen till att få ta det där goda glaset vin som ju ofta kan leda till något eller några mer glas. Till det hör oftast något gott att äta eller om inte annat så ökar suget efter något mer. Så helgerna är numer de som jag släppt helt och låter sockersuget härja fritt, trots alltså att jag inte alls njuter av att fylla mig med sötsaker, bara ett okynnes ätande, ett för mig så jäkla onödigt och dumt beteende. 

Jag har de senaste åren helt slutat fokusera på vad vikten står på för, för mig är det som med åldern, bara en onödig siffra. Tycker det är viktigare att gå på känsla, hur jag faktiskt mår. Trots att jag tycker att jag i det stora hela mår väldigt bra även nu, så inser jag ju att det är tråkigt att träna när det bara går sämre. Att springa runt med en massa, som jag ser framför mig" 1 kg mjölpåsar, fastsatta på kroppen, gör det ju inte lättare för mig att varken springa eller heller vara så smidig på gymet. 
Att tro att jag ska kunna utföra Toughest Viking om lite mer än ett halvår med förmodligen ännu några fler mjölpåsar hängandes runt mig känns därför väldigt onödigt.
Vill ju inte det. Onödigt också att behöva köpa helt ny garderob när jag har en massa kläder jag ju trivs i. Jättedumt ju. Nej, nu får det vara nog.

Så vad händer då om en vecka…???
Vi håller på med ett upplägg, min PT Karin och jag.
Ska ses om någon timme och planera vidare. Hon är nog minst lika peppad i detta som jag. Jag är väl medveten om att detta nog kommer bli allt annat än en bekvämlighets resa, men jag är så laddad. Kommer nog inte bli lika strikt som Jessicas program, men jag tror det är viktigt att se till sig själv och göra det som passar bäst för en själv. Ett mycket individuellt upplägg, oavsett var man startar ifrån. Oavsett vilket mål man har så måste man ju utgå utifrån dagsläget. 

Det kommer bli ett träningsprogram, med en kombination av det jag redan gör men också med PT-pass samt lite nya pass och övningar.
Jag kommer helt och hållet hålla mig i från alkohol, till att börja med hela oktober (Här informerade mig mannen om att det tydligen finns en kampanj som heter "soberoctober" vilket ju känns skönt passande)
Sedan får jag se hur det känns. Tanken är ju främst att bryta min onda cirkel och mitt nuvarande beteende och jag tror då det är viktigt att hålla sig ifrån helt. Så även med sockret. Jag kommer inte att bli helt fanatisk i detta, men jag vet ju exakt vilka som är mina största fiender i socker träsket och på det blir det ett stor NO NO!

Upplägget är tänkt att köras i tre omgångar som jag väljer att kalla för kapitel. Det första alltså med start på måndag och 10 veckor framåt. Sedan är tanken att köra igång kapitel två efter nyår och sedan kapitel tre några veckor innan själv loppet. Gissar att vi ska kolla mer på detaljerna idag.

Fanatisk kanske vissa kommer tycka att jag blir/är ändå. För så är det ju. Finns alltid folk som tycker och tycker om det mesta och kanske att tycka om just detta, vad gäller träning och hälsa. Att man delar med sig av det och att det nästan då blir provocerande för vissa. Och det är ju ok. Men det som är kanske ännu bättre är ju att de som tycker det är jobbigt, inte alls behöver ta del av det om de inte vill. Kommer nämligen skapa ett helt nytt Instakonto just för detta. Mest för min egen skull för att kunna peppa mig själv och dokumentera denna lilla följetong. Men hoppas självklart på lite pepp från andra likasinnade samt även på att kanske kunna få andra att bli peppade med.
Har varit inne på att skapa ett separat konto förut för just träning osv, men eftersom jag tycker att mitt Instakonto är personligt och innehåller det mesta i mitt liv så har jag känt att det skulle vara fel att göra det för att behaga de som inte klarar av att se träningsbilder eller något annat utav de kategorier man har som inte faller andra i smaken, utan istället bara upprör av ngn konstig anledning, så är det ju verkligen så enkelt idag att man absolut inte måste följa det. Hur enkelt som helst att avsluta!
Träning är och förblir numer en viktig del i mitt liv, så det kommer att fortsätta publiceras träningsbilder även där skulle jag tro.

Men, alltså, för den som gillar detta med träning, lite bättre kost, att sätta upp mål, osv kan numer lägga till även Pushmea på sitt Instagram, om man vill följa med på denna resa.  
Namnet Pushmea blev genom att Karin och jag sa att det kan vara bra att namge detta lilla "projekt" push till mig själv med ett litet a på slutet för att personifiera det om man tänker på uttalet.

Jag skulle nog kunna fortsätta skriva minst lika mycket till om detta, om hur, varför osv, men det kommer, tro mig. För det spritter verkligen av motivation och en massa tankar om detta.

Är galet medveten om att detta kommer bli allt annat än en dans på rosor, men jag gör det enbart för mig själv. Jag är allt annat än en sk tävlingsmänniska, har nog aldrig varit, men det här, kommer bli en tävling, enbart mot mig själv. Så oavsett vilka hinder jag kommer att kunna tänkas stöta på, så får jag ta det om/när det blir aktuellt. Jag hoppas innerligt att jag efter denna resa känner mig själv ännu bättre, både som en starkare människa rent fysisk men minst lika viktigt mentalt. 

Så snart kör vi.
Heja mig, det kommer att behövas...




fredag 23 september 2016

Helg ute och inne



Hur fort går inte veckorna...!?
Gör inget, tror jag, gillar ju både veckor och helger numer, men känslan när fredagen kommer är ändå ngt visst. Att få fylla hemmet med färska blommor och fylla kylen och skafferi med en massa härligt, det är ju ändå något extra.



När hemmet står nystädat.

Katterna myser omkring.

När man börjar se mailkorgen som sakta men säkert tömts under veckan. 
Det betyder snart ledig tid, vilket aldrig är ovälkommet. Ju.

Den lilla donnan Ninni Nougat.
Ska alltid vara med där vi är. Nyfiken. Inte jättegosig, lite rädd om pälsen ju. Gossar och myser på hennes egna villkor. En fantastiskt charmig liten pingla som går på sina tassar som om de vore högklackat.


Vet att vara vacker. Donnan.



Åh vad jag ändå gillar att hösten är på ingång.
Har för första gången idag satt på värmefläkten på kontoret. Men är jag seg och vägrar dra på mig strumpor eller långbyxor, än, så funkar ju det med. Vill dra ut på det, ett litet tag till.


 Men ännu kan jag plocka in lite blommor från trädgården, tillsammans med hallonkvistar och inhandlade rosor. Blir inte mätt på pasteller här hemma. 





Verandan står redo och väntar på trevligt helghäng



Även utsidans växter har bytts ut nu. Mot lite mer kyltåliga varianter.




Börjar längta lite mot Halloween. Liten har en önskan om en stor fest även i år, men vi får se hur jag ligger till då med ork och lust. Var ju jättekul förra året men det krävs ju ändå en del engagemang från en annan för att få ihop det bra. Kul om det blir av.



Så himla härligt att fortfarande, i slutet på september, kunna njuta utomhus.
Känns så himla bra med verandan och utbyggnationen som ännu inte är helt klart, men på god väg.



Skönt med några olika smultronställen att hänga runt på beroende på väder och vind.




För tillfället pysslar mannen med sitt "lilla" gräsmatteprojekt.
Med det som med allt annat blir det nog bra när det blir klart….

Mamma Mira som numer njuter till fullo av "utelivet" på dagarna. Hon håller sig runt huset, än så länge, vilket är tack och lov. Hon fångar näbbmöss och sorkar som aldrig förr och har även hon sina små favoritplatser på verandan som hon ligger och myser på. Som hon njuter när hon får lite "egentid" ifrån kidsen.


I helgen väntar både praktiska göromål men även en hel del gott för gommen.
Idag bär det av till Ikea för inhandling till ett lite mer "ordning och reda" projekt av Litens Lego- och Barbie saker. Hon tycker ju fortfarande det är väldigt kul med detta men just nu är det saker högt och lågt och hon önskar att allt fick lite mer plats, så vi får se vad vi kan hitta på.


Imorgon blir det säkert brunch och sedan ska vi gå på matmässan Smaka på Värmland i Mariebergsskogen, vilket vi gjort förut och det är så trevligt. 
Perfekt att handla med sig lite godsaker till kvällen med.

Kola Nisse. Jösses vår Nisse. Vår egen lilla Tjuren Ferdinand som ska lukta och gärna tugga på blommor. Fast han har ju aptit på det mesta som är ätbart. Eftersom han inte fick i sig så mycket som bebis tar han igen allt nu. Han är baskemejjen den gossigaste jag vet. Så galet go och söt och hans personlighet är bara så härlig. Ett litet flufftroll som går omkring här och sprider kärlek helt enkelt. Hans tassar liknar mer stora mjuka tofflor och man jämför med Ninnnis högklackade. Nisse ligger Liten så otroligt varmt om hjärtat. Han pussar och gossar med henne och hon får göra i princip vad som helst med honom, så galet oförskämt snäll katt. 


Nu väntar snart stan för denna fredag.
Blir fredagsfika med go vän, lite shopping och lite fix innan jag ska möta upp man och dotter i em på Ikea. Men SEN blir det ledigt och helg på riktigt.

Ha en fin helg!


onsdag 21 september 2016

Skål för 42!




Det är helt enkelt bara så för mig att jag, även fast jag fyllde 42 så är jag fortfarande löjligt förtjust i att fylla år och fira födelsedagr. Extra tydligt när dottern påpekar det med att säga att man skulle kunna tro att jag fyllde 10 så glad som jag var denna dag… Men jag fyller ju år, därmed existerar jag och allt som kan firas ska ju göras det enligt mig!

Det firades som sig bör med tårta, ballonger, blomster och vimplar.





 Dotter och man hade fixat med födelsedagsfrukost och paketöppning nere i köket. Paket och skönsång först på sängen. När jag öppnade paketet stod där bara en lapp att jag skulle gå ner. 

Pyntat stol dagen till ära. Liten ville att jag skulle må som en prinsessa.
Fick ta del av hennes fina namnskylt som hon gjort i slöjden. 
 Vart så nöjd när jag öppnade kuvertet med presentkort på den nyöppnade Edblad butiken i stan. Absoluta favoritmärket. Sa att jag visste direkt vad jag skulle köpa. Vad? undrade dottern.  
- Ett halsband med droppe sa jag, samma som jag har i ring och armband. 
Snopet att det sista paketet innehöll just det, vilket dottern snappat upp när vi pratat om det någon gång i somras. Så fint och så glad blev jag! Älskar det.


Efter firande var det dags att bege sig till Norra Fältet i Karlstad för uppladdning för både Kalvrus och Tjurrus. Hade ju hoppats på att få med mig mannen i år, som en kompensation för att han glömde bort min födelsedag helt september 2007, gravid och fullspäckad med hormoner som jag också var. Den är nästan giftig den… Men icke, fick inte med mig honom i år, heller. Nästa kanske…!?



Två tjejer som iaf var tokladdade och jättepirriga utförde sitt lopp galant och var så nöjda efteråt.



 Sedan var det dags för mig. Också laddad, lite pirrig, men mest nyfiken på hur det skulle gå i år, hur banan såg ut och hur mycket jag skulle kunna pressa mig själv.

Det gick bra. Trots att jag efter ca 1 km vrickade till foten på ngt vänster så stortån på högerfot tog vika och stukade sig, men det kändes väldigt fånigt att behöva bryta för just det så jag körde på så gott det gick ändå. Var välbehövligt och uppfriskande att efter ca halva banan få ta ett dopp i årets hinder "drethöle". Fick ny kraft efter det och körde på. Sista häften av loppet kändes betydligt bättre. Tuffare och mer utmanande bana i år jämfört med förra året, så det har känts i kroppen nu dagarna efter, precis som det ska ju.


 Glad att jag genomförde detta även i år. 
Ett bra sätt ändå att fira både sig själv och sin kropp efter de gångna 42 åren. Att vi håller än. Håller ihop och håller. Att vi ÄNTLIGEN håller ihop och att jag hoppas den håller bra många år till. 


 Kära mor och far kom och både hejjade på och firade mig dagen till ära.
Så himla mysigt att få ha dem här. Än härligare att se att de mår så bra och känns så pass pigga som de gör. Tycker dock fortfarande att det är märkligt, som när mamma skrivit med fin handstil på kuvertet jag fick av dem, "Grattiskramar på din 42-årsdag"….!? Vaddå 42, var det inte just det som mamma fyllde själv nyss!? Märkligt det där…men bara är en siffra...



 Det blev en himla massa go tårta och fika.


 Blev några mysiga timmar med mamma och pappas härliga närvaro innan de begav sig hemåt den gamla hemstaden igen.




Firandet fick sedan fortsätta med utebad,  god middag och dryck.
Blev en fantastiskt födelsedag på alla sätt och vis.  
Kunde inte vara annat än helnöjd med dagen. 42 års dagen.


 Men nog var hon något sliten sedan den där firande tanten. 
Med all rätt kunde jag känna med. 

Nu tänker jag fortsätta att njuta och gotta mig av september månad som ju verkligen varit något extra i år. För oktober, november, kommer bli något heeeeelt annat, men det återkommer jag till….