Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

torsdag 18 maj 2017

Att vinna över sig själv


Visst. Jag har varit väldigt fokuserad mot det här målet. Att delta och främst att ta mig i mål,
I detta, som var något utav det jag för mig själv trodde skulle vara omöjligt att utföra -

Som de själv beskriver det på sin hemsida som går att hitta HÄR

OM TOUGH VIKING

Tough Viking är det största, första och mest utmanande hinderbaneloppet i Norden. Hindren är konstruerade i samarbete med det svenska elitförbandet Kustjägarna. Tough Viking finns även i Frankrike och Ryssland
Tough Viking tog hinderbanelöpning till Skandinavien och har sedan dess lett utvecklingen. Det går att tävla i lag eller individuellt. Alla som tävlar i lag får även en individuell tid. Efter målgång erhåller deltagarna (som går i mål) vår massiva + 100 grams medalj. Who Dares Wins!

Banans andra hinder. En bassäng fylld med iskallt vatten och isbitar. bara att ta sig i och sedan under.
Jag har nog alltid varit lite av en fegis. 
Men ju äldre jag blivit, desto tuffare och framförallt kommit till insikt, efter att verkligen ha insett att det enda sättet att övervinna sin rädsla för något är ju att faktiskt utsätta sig själv för det. 
Så det har jag nu gjort…

Älskade lilla hjärtat med sitt plakat som hon var noga med att jag skulle få se efter banan som pepp. Och SOM det hjälpte!
Det började ju faktiskt för en sisådär 3 år sedan, när vi stod som publik och kollade på Tjurruset som var här hemma i stan. Jag var inte alls igång med träning eller så något speciellt, men när dottern lite bedjande tittade på mig och sa- "Mamma, kan inte du vara med i det här nästa år…!?" Så var det ändå något som väckte mig. Inte kunde väl jag, nej fy vad läskigt, men samtidigt, jo, varför inte, är det inte nu jag får ett ypperligt tillfälle för en utmaning, ett mål som jag kan sträva mot, främst för min egen skull men även att som mamma och faktiskt en förebild, kunna visa min dotter att inget är omöjligt (drastiskt o ja) om man bara har bestämt sig…!?

Så på den vägen blev det. Två Tjurrus senare ville jag ge mig själv en ny utmaning och när min förra PT på SATS någongång berättade för mig om Toughviking, som jag då aldrig hört talas om, gick jag hem och googlade och blev livrädd bara jag såg vad det handlade om. Men, när jag låtit det få sjunka in en tid så kände jag ändå att jo, baskemmejjen, detta vore häftigt att pressa mig själv mot.

Sagt och gjort…. Tog kontakt med min vän, granne, numer även PT och massör för att lägga upp en liten plan. Ska också säga att ytterligare en person som taggade igång mig var ursköna Jessica (hennes underbara blogg hittar du här) som jag träffat genom en gemensam vän på kusten, som hade gjort bland annat det här loppet innan. 
Precis veckan innan det var dags att köra igång projekt "Pushmea" som jag valde att kalla det, för att kunna dokumentera och pusha mig själv med både träning och till viss del kost, kom den förbaskat onödiga skadan i vägen. Men jag vägrade låta den stoppa mig. Vi körde på till viss del som det var tänkt, men så klart anpassat till att inte kunna använda HÖ handen för mycket. Tror att skadan tagit mer energi än vad jag någonsin kommer att förstå, då mycket av kroppen förmodligen omedveten fokuserat på att reparera mina skadade fingrar, vilket har gjort att träningen OCH kosten känts riktigt tung många gånger det senaste halvåret. Då jag faktiskt backat i resultat med både styrka och kondition.

Men, det skulle visa sig att det ändå hade omvandlats till viss färdighet för att ta mig fram och igenom till målet. 
10.000 volt hindret. Elsladdar med 10000 volt som hänger ner som man ska ta sig igenom. 
Var inte så farligt som jag trodde, men mycket tack vare av att jag hade bästa peppen precis där och då när jag behövde det som mest, då detta var ett av de hindren jag bävat mest för. För man och dotter hade tagit sig dit, en ganska lång väg in i banan och stod där och hejade på mig när jag kom.

Så här ca fem dagar efter själva loppet är jag faktiskt fortfarande så löjligt stolt över att jag har gjort det... Att jag tog mig igenom det och med vad jag förvånades av själv ganska bra resultat och framförallt känslan jag hade ute på banan att jag ju faktiskt kan och orkar mer än vad jag ju själv tror!?Kunde ta betydligt fler av de styrkehinder jag inte hade en aning om hur de skulle kännas eller bävade för att inte orka. Det är en sak att står och lyfta vikter på gymet, men man har ju ingen aning om hur användbart det sedan ska vara när man är ute på "riktigt" och verkligen får testa sig.

Jag är redan sugen på att göra det igen.

Fick den finaste buketten med vitsippor när jag kommit i mål. En bukett som fick åka med hem i lite vatten och som nu ligger pressad i en bok. Ett fint och viktigt minne. Mycket känslor och kärlek i den.

Den första halvan av loppet kände jag mig förvånansvärt stark och pigg, men sedan började kroppen krokna. Inte så konstigt kanske med tanke på att man då tagit sig igenom ca 13 av 25 hinder och en bana med ganska rejäla backar. Är det något jag måste träna mer på så är det teknik och grepp vad gäller armgång osv. 

Men med känslan av att jag för varje steg jag sprang, tog mig närmare Stadion igen och målet gjorde att det gick lättare. Att få springa upp och sedan ner för trapporna PÅ Stockholms Stadion för att sedan mötas av dotterns jubel och rop var liksom det bästa priset. Och bara tre hinder kvar innan jag klarat det…. Mitt mål...


Atlas stenar. En stor sladdrig sak på 50 kg som skulle upp på tunnan.



De stora planken som jag dagen innan kikat in på och aldrig trodde jag skulle ta mig över…




Att få mötas av den bästa varmaste gossigaste kramen som finns och veta att jag var ett hinder ifrån mål. Så obeskrivligt skön känsla.


Big bag. Sista hindret innan målgång.

ÄNTLIGEN!! Jag gjorde det!!
Förutsättningarna med vädret, miljön, stämningen, platsen, utrustning och val av klädsel (som visade sig vara toppen) satt verkligen på topp denna dag. Så galet skönt. Hade fått tipset att vila 48 timmar innan loppet vilket jag verkligen nu i efterhand också förstår var riktigt bra.

Men nu, mer än flera dagar senare är jag fortfarande galet mör i kroppen. Mörbultad, lite lätt blåslagen här och där. Värk på ställen jag inte hade en aning om att jag använde just där och då. Dessvärre drogs den tunna huden på mitt ärr på långfingret upp vilket gjorde i efterhand att fingret svullnat upp igen och gjort ganska ont. Men det kunde ju vara värre. Tror jag har efter vad jag har förstått och fått sagt till mig att jag nog har en ganska hög smärttröskel. Jag kan heller inte låta bli att njuta lite extra av att ha de här krämporna efter att jag fått använda kroppen rejält. För det verkar som att jag kan hantera den fysiska smärtan. Tar hellre det, än tyngden av psykiskt smärta vilket gör betydligt ondare, smärtar starkare än något annat och är betydligt mindre hanterbart. Tiotusen gånger hellre träningvärk, sår och blåmärken.

Det skadade fingret som jag inte ens märkte av under loppets gång.
Och nej, jag är absolut inte främmande eller rädd för att få en massa skit under naglarna….


Så galet skönt att sedan få komma tillbaka till hotellet. Ta sig en skön dusch, fira med de bästa av sällskap och bubbel i glaset för att sedan ta en underbar middag ute på stan och fortsatt firande i bubbel kvällen lång.


Jag tror faktiskt aldrig jag varit så löjligt stolt över en medalj förut… 
Min och även en mindre eftersom Liten också övervann sin rädsla för att våga köra själv, utan någon kompis i ngt som hon inte alls visste vad som väntade henne heller. 


Märker på henne att detta är STORT.
Som hon njuter av att vara en del av detta och jag är säker på att hon är lika stolt över min medalj som över sin eftersom hon vet att hon är en stor del av min också.


Ok. Så var detta "lilla" mål över. Dags att se mig om efter nya. Men, nu ska jag faktiskt vila i detta, fortsätta njuta och vara stolt över mig själv. Har ju märkt att jag mer eller mindre omedvetet "låsts" av att göra detta med, både mentalt och fysiskt kanske. Därför vill jag nu vara "fri" från fokus på något ett tag. För att lyssna in kroppen. Träna lite mer kravlöst och mer för att "bara vara".
Oavsett hur mycket fysisk vinst jag har fått med mig i detta, om man nu vill mäta det i styrka eller kondition, så är det egentligen för mig ganska obetydligt. För att ha besegrat många psykiska hjärnspöken och stärkt mitt pannben, DET är det som betyder mest för mig och är den största vinsten.

Det viktigaste av allt kanske och ett tips jag vill dela med mig av -

Att när man går in för något, oavsett vad det gäller, att göra det endast för sin egen skull, inte jämföra sig med någon annan. Mer hitta "sin" grej och enbart jämföra sig med sig själv, sina egna resultat och inte ngn annan. För jag tycker att den viktigaste tävlingen man kan vinna, är den över sig själv. 

Som första gången som "en tuff viking" dagen efter loppet på den bästa PW turen jag vet.

tisdag 9 maj 2017

Livet va….



Livet ja. Som det går upp och ner. Vissa dagar känns enormt tunga och man tynger sig själv med en massa tankar och känslor som löper kors och tvärs, in och ut, upp och ner. Eller "man"förresten..., kanske bara jag!? Tack och lov har jag inte längre lika många sådana. Inte som förr. När de kunde hänga i i rätt många dagar, i perioder. Långa perioder. När de var lättare att räkna de lite lättare dagarna, som förr faktiskt var ganska få. Ledsamt tänker jag. Ledsamt känner jag. 


Men. Jag har lärt mig en del. Jag har lärt mig att numer våga njuta lite extra de dagar allt känns sådär extra bra med. Inte ta dem eller något annat för givet. De dagar jag faktiskt tillåter mig att känna mig ganska lycklig. För en annan kanske inte så jättestor sak.


Förr var jag nästan rädd när den där lilla behagliga lyckokänslan smög sig på. Som att -"Ops, nu, ta det lite lugnt, känn dig inte för lycklig nu, för då kommer det nog bara slå emot dig, snart. Håll inne med det. Någon kan till och med tycka att du är lite läskig, konstig, lite "to much" om du är för nöjd eller mår lite för bra"!!? Passa dig!!


Jo men faktiskt. Så var det. Och är, än ibland, men nu alltmer sällan. Tack och lov.

För vi lever ju liksom bara ett liv. 
Vi behöver få tillåta oss att vara lite lyckliga, att få må bra, njuta av livet, här och nu. 


Som just nu. Just nu njuter jag verkligen.
Efter en ganska tung vår av olika anledningar. 


Just nu njuter jag av väldigt mycket, stort som smått. 
Eller det kanske är de att de där små anledningarna gör att känslan i det stora hela känns stor.

Våren va. Gör ju sitt för de flesta, inte bara mig.

Som bara det att man äntligen kan plocka in en liten bukett med vitsippor, som påminner mig om att trots kylan som hittat tillbaka till stora delar av Sverige, efter den otroligt sköna helgen, så vet man att det ligger en ljus och varmare tid framför oss. Äntligen. Så efterlängtad och välbehövlig.


Buketten med de vackraste av rosor på köksbordet, gör mig lycklig när jag påminns om de fina människor vi fått dem av. En familj med de största av hjärtan jag vet. Personer som haft en tuff resa, men som tillsammans kämpat sig igenom den och är på god väg tillbaka. Tankar på just dem värmer mig och gör mig lycklig.



Att en relativ enkel ommöblering av en soffa i ett rum kan lyfta ett helt hus.
En möblering som tydligen krävde ett Pyjamasparty i helgen för att bli av.

En ommöblering som kan verka så totalt ytlig och meningslös, men som ger en den där lilla kicken av något nytt. Så enkelt men relativt lätt. Helt nya ytor. Att se saker från andra vinklar. Bara en sån sak gjorde så vi tog tag i flera saker som vi rutinmässigt tidigare gått förbi och lämnat ogjort. Sånt som bara känts segt och jobbigt. Som att byta glödlampor i lamporna i det ganska så höga taket. Bara en sån sak.






Nej men just nu. Just nu, just idag så känner jag mig så galet tacksam och glad för väldigt mycket. 
Över personer i vårt liv. Familjen. Gamla trygga vänner, men också nya bekantskaper som ger en massa positiv energi, samtal med goa kunder som sprudlar och som gör att det blir ett 30 minuter långt samtal om livet istället för bara en inbokning av ett jobb.

Det är lycka för mig.


Jag har nog möblerat om en hel del inuti mig själv med.

Så att jag faktiskt kan se på saker ur nya vinklar och perspektiv. 
Se personer på ett helt annat sätt, inte döma någon eller något utan att ge allt en chans och lära känna den eller det mer. Inte vara så rädd. Hitta mod. Känna mig mer öppen.
Hitta nya ytor och möjligheter.
Som i sin tur gör att jag orkar ta tag i saker som jag tidigare bara gått förbi.

Ja men ja. Just nu tänker jag bara tillåta mig att känna mig så. Lite lycklig liksom.

Lyckan i ett par  romerska ringar

måndag 8 maj 2017

Balett avslutning



Förra helgen, rättare sagt förra måndagen, var det så dags för Gundegabalettens våruppvisning.
Liten började ju med balett eftersom den rytmiska gymnastik hon annars går på fick uppehåll i och med en mammaledighet. Det har gått upp och ner under terminen. Mycket på grund av att hon kom in som helt ny i en grupp som varit med betydligt längre, där hon inte kände någon och svårt att på balettlektionernas få utrymme för "lära känna".


Det har efter vissa lektioner varit tårar och frustration. För att det varit svårt, jobbigt, och "nytt" på många sätt, och för att hon inte kände någon så bra och därmed inte känt sig riktigt trygg, men under terminens gång har det vänt. Mycket på grund av att hon själv bestämde sig för att ge allt en chans och gå kvar en terminen, men även tack vare stöd från en vän som har många års erfarenhet av Gundegabaletten, som vi även fått hjälp av och lån av kläder till föreställningen med. Guld värt.


Det är bara en fröjd att få följa henne. Hennes utveckling. Inte bara vad hon har lärt sig rent fysiskt, under dessa lektioner denna termin, utan även så klart hur hon tänker och kämpar, även fast det tagit emot.


Kan nog erkänna att jag varit lite skeptiskt till upplägg och viss "pedagogik" kring detta ,av det lilla jag känt till, men som jag nu har betydligt större förståelse för.

"My Little Pony"

Men oj så mycket fjärilar det flög kring i den där lilla magen innan själva uppvisningen.

Mormor och morfar reste från Köping över dagen för att komma och titta, sen kom farfar och så jag och mannen. Det hon tack och lov inte blev medveten om, förrän efter föreställningen, var att när vi skulle gå in i teatersalongen, och jag visade biljetterna, fick klart för mig att de biljetter jag köpt, varit till föreställningen dagen innan…. Paniken… Kände hur allt typ svartnade och jag tänkte på mamma och pappa som åkt hit bara för detta. Tänkte på Liten som skulle få göra sin show, så hon kämpat så för, utan några nära på plats….


Tjejen som kollade biljetterna uppmuntrade oss med att det nog fanns några extra biljetter, men det kändes hysteriskt mörkt eftersom hela teatern var fullsmäckad med familjer och vänner till de små och stora ballerinorna som ville se dem….

Väl framme vid biljettkassan fick jag till svar att de ganska nyss släppt en rad för att det var fler som inte hade biljetter. De hade tagit en utav de främre stolsraderna som dansarna egentligen skulle nyttja mellan sina danser… Så. Vi fick alltså plats på den första publikraden, i mitten…. Har nog ALDRIG haft en sådan tur, och aldrig så välbehövlig tur som där och då. En stoooooor lättnades scuk tack vare detta… 

Funderar på hur det kunnat gå så fel och jag är ganska säker på att när jag beställde inte ens hade en aning om att det var två föreställningsdagar då Liten enbart skulle vara med en dag, så när personen i biljettförsäljningen inte frågade heller så blev det väl bara första bästa dag
Strunt samma, NU spelar ju det ingen som helst roll då det ju ordnade sig på verkligen absolut bästa sätt!


Vi bjöds sedan på en fyra (!!?) timmar lång föreställning, ink 20 min paus, som var heeeeelt fantastisk. Gunta, som för de som inte vet, driver Gundegabaletten har verkligen gjort ett helt fantastiskt jobb. Hon är 75 år gammal och brinner för den här baletten som är och förblir hennes liv och allt. 

Hon var själv med i några utav numren. Galet imponerande. Men däremellan så presenterade hon alla dansgrupper i olika åldrar, från de minsta nybörjarna, till de äldsta som medverkat sedan de var lika små som de första.

Professionellt. I minsta detalj.


Svansjön, som även alla de mindre dansarna fick sitta framför oss på första raden för att se.


Med den svarta svanen.


 När Gunta i mitten får en rejäl bamskekram av alla hennes dansare.


Här hemma firades vår lilla Ballerina med blommor från oss.
Hon var helt slut efteråt. Tänker på all spänning som äntligen fått släppa, alla små fjärilar som äntligen fått flyga ut.


Så stolt och nöjd, men mycket trött.


Nu lägger vi baletten bakom oss för en tid. Tror jag…!?

För direkt efter föreställningen gick hon fram till Gunta och undrade när sommarbalettens lektioner skulle köra igång… Så vi får väl se.  Jag trodde att det bara skulle bli den här terminen, eftersom gymnastiken kör igång till hösten igen, men, vi får väl vänta och se.



Hursom helst så behövs det nog alltid en paus, oavsett vilken typ av aktivitet man håller på med. 
Så nu pausar vi baletten i alla fall. På obestämd tid.