Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

torsdag 18 maj 2017

Att vinna över sig själv


Visst. Jag har varit väldigt fokuserad mot det här målet. Att delta och främst att ta mig i mål,
I detta, som var något utav det jag för mig själv trodde skulle vara omöjligt att utföra -

Som de själv beskriver det på sin hemsida som går att hitta HÄR

OM TOUGH VIKING

Tough Viking är det största, första och mest utmanande hinderbaneloppet i Norden. Hindren är konstruerade i samarbete med det svenska elitförbandet Kustjägarna. Tough Viking finns även i Frankrike och Ryssland
Tough Viking tog hinderbanelöpning till Skandinavien och har sedan dess lett utvecklingen. Det går att tävla i lag eller individuellt. Alla som tävlar i lag får även en individuell tid. Efter målgång erhåller deltagarna (som går i mål) vår massiva + 100 grams medalj. Who Dares Wins!

Banans andra hinder. En bassäng fylld med iskallt vatten och isbitar. bara att ta sig i och sedan under.
Jag har nog alltid varit lite av en fegis. 
Men ju äldre jag blivit, desto tuffare och framförallt kommit till insikt, efter att verkligen ha insett att det enda sättet att övervinna sin rädsla för något är ju att faktiskt utsätta sig själv för det. 
Så det har jag nu gjort…

Älskade lilla hjärtat med sitt plakat som hon var noga med att jag skulle få se efter banan som pepp. Och SOM det hjälpte!
Det började ju faktiskt för en sisådär 3 år sedan, när vi stod som publik och kollade på Tjurruset som var här hemma i stan. Jag var inte alls igång med träning eller så något speciellt, men när dottern lite bedjande tittade på mig och sa- "Mamma, kan inte du vara med i det här nästa år…!?" Så var det ändå något som väckte mig. Inte kunde väl jag, nej fy vad läskigt, men samtidigt, jo, varför inte, är det inte nu jag får ett ypperligt tillfälle för en utmaning, ett mål som jag kan sträva mot, främst för min egen skull men även att som mamma och faktiskt en förebild, kunna visa min dotter att inget är omöjligt (drastiskt o ja) om man bara har bestämt sig…!?

Så på den vägen blev det. Två Tjurrus senare ville jag ge mig själv en ny utmaning och när min förra PT på SATS någongång berättade för mig om Toughviking, som jag då aldrig hört talas om, gick jag hem och googlade och blev livrädd bara jag såg vad det handlade om. Men, när jag låtit det få sjunka in en tid så kände jag ändå att jo, baskemmejjen, detta vore häftigt att pressa mig själv mot.

Sagt och gjort…. Tog kontakt med min vän, granne, numer även PT och massör för att lägga upp en liten plan. Ska också säga att ytterligare en person som taggade igång mig var ursköna Jessica (hennes underbara blogg hittar du här) som jag träffat genom en gemensam vän på kusten, som hade gjort bland annat det här loppet innan. 
Precis veckan innan det var dags att köra igång projekt "Pushmea" som jag valde att kalla det, för att kunna dokumentera och pusha mig själv med både träning och till viss del kost, kom den förbaskat onödiga skadan i vägen. Men jag vägrade låta den stoppa mig. Vi körde på till viss del som det var tänkt, men så klart anpassat till att inte kunna använda HÖ handen för mycket. Tror att skadan tagit mer energi än vad jag någonsin kommer att förstå, då mycket av kroppen förmodligen omedveten fokuserat på att reparera mina skadade fingrar, vilket har gjort att träningen OCH kosten känts riktigt tung många gånger det senaste halvåret. Då jag faktiskt backat i resultat med både styrka och kondition.

Men, det skulle visa sig att det ändå hade omvandlats till viss färdighet för att ta mig fram och igenom till målet. 
10.000 volt hindret. Elsladdar med 10000 volt som hänger ner som man ska ta sig igenom. 
Var inte så farligt som jag trodde, men mycket tack vare av att jag hade bästa peppen precis där och då när jag behövde det som mest, då detta var ett av de hindren jag bävat mest för. För man och dotter hade tagit sig dit, en ganska lång väg in i banan och stod där och hejade på mig när jag kom.

Så här ca fem dagar efter själva loppet är jag faktiskt fortfarande så löjligt stolt över att jag har gjort det... Att jag tog mig igenom det och med vad jag förvånades av själv ganska bra resultat och framförallt känslan jag hade ute på banan att jag ju faktiskt kan och orkar mer än vad jag ju själv tror!?Kunde ta betydligt fler av de styrkehinder jag inte hade en aning om hur de skulle kännas eller bävade för att inte orka. Det är en sak att står och lyfta vikter på gymet, men man har ju ingen aning om hur användbart det sedan ska vara när man är ute på "riktigt" och verkligen får testa sig.

Jag är redan sugen på att göra det igen.

Fick den finaste buketten med vitsippor när jag kommit i mål. En bukett som fick åka med hem i lite vatten och som nu ligger pressad i en bok. Ett fint och viktigt minne. Mycket känslor och kärlek i den.

Den första halvan av loppet kände jag mig förvånansvärt stark och pigg, men sedan började kroppen krokna. Inte så konstigt kanske med tanke på att man då tagit sig igenom ca 13 av 25 hinder och en bana med ganska rejäla backar. Är det något jag måste träna mer på så är det teknik och grepp vad gäller armgång osv. 

Men med känslan av att jag för varje steg jag sprang, tog mig närmare Stadion igen och målet gjorde att det gick lättare. Att få springa upp och sedan ner för trapporna PÅ Stockholms Stadion för att sedan mötas av dotterns jubel och rop var liksom det bästa priset. Och bara tre hinder kvar innan jag klarat det…. Mitt mål...


Atlas stenar. En stor sladdrig sak på 50 kg som skulle upp på tunnan.



De stora planken som jag dagen innan kikat in på och aldrig trodde jag skulle ta mig över…




Att få mötas av den bästa varmaste gossigaste kramen som finns och veta att jag var ett hinder ifrån mål. Så obeskrivligt skön känsla.


Big bag. Sista hindret innan målgång.

ÄNTLIGEN!! Jag gjorde det!!
Förutsättningarna med vädret, miljön, stämningen, platsen, utrustning och val av klädsel (som visade sig vara toppen) satt verkligen på topp denna dag. Så galet skönt. Hade fått tipset att vila 48 timmar innan loppet vilket jag verkligen nu i efterhand också förstår var riktigt bra.

Men nu, mer än flera dagar senare är jag fortfarande galet mör i kroppen. Mörbultad, lite lätt blåslagen här och där. Värk på ställen jag inte hade en aning om att jag använde just där och då. Dessvärre drogs den tunna huden på mitt ärr på långfingret upp vilket gjorde i efterhand att fingret svullnat upp igen och gjort ganska ont. Men det kunde ju vara värre. Tror jag har efter vad jag har förstått och fått sagt till mig att jag nog har en ganska hög smärttröskel. Jag kan heller inte låta bli att njuta lite extra av att ha de här krämporna efter att jag fått använda kroppen rejält. För det verkar som att jag kan hantera den fysiska smärtan. Tar hellre det, än tyngden av psykiskt smärta vilket gör betydligt ondare, smärtar starkare än något annat och är betydligt mindre hanterbart. Tiotusen gånger hellre träningvärk, sår och blåmärken.

Det skadade fingret som jag inte ens märkte av under loppets gång.
Och nej, jag är absolut inte främmande eller rädd för att få en massa skit under naglarna….


Så galet skönt att sedan få komma tillbaka till hotellet. Ta sig en skön dusch, fira med de bästa av sällskap och bubbel i glaset för att sedan ta en underbar middag ute på stan och fortsatt firande i bubbel kvällen lång.


Jag tror faktiskt aldrig jag varit så löjligt stolt över en medalj förut… 
Min och även en mindre eftersom Liten också övervann sin rädsla för att våga köra själv, utan någon kompis i ngt som hon inte alls visste vad som väntade henne heller. 


Märker på henne att detta är STORT.
Som hon njuter av att vara en del av detta och jag är säker på att hon är lika stolt över min medalj som över sin eftersom hon vet att hon är en stor del av min också.


Ok. Så var detta "lilla" mål över. Dags att se mig om efter nya. Men, nu ska jag faktiskt vila i detta, fortsätta njuta och vara stolt över mig själv. Har ju märkt att jag mer eller mindre omedvetet "låsts" av att göra detta med, både mentalt och fysiskt kanske. Därför vill jag nu vara "fri" från fokus på något ett tag. För att lyssna in kroppen. Träna lite mer kravlöst och mer för att "bara vara".
Oavsett hur mycket fysisk vinst jag har fått med mig i detta, om man nu vill mäta det i styrka eller kondition, så är det egentligen för mig ganska obetydligt. För att ha besegrat många psykiska hjärnspöken och stärkt mitt pannben, DET är det som betyder mest för mig och är den största vinsten.

Det viktigaste av allt kanske och ett tips jag vill dela med mig av -

Att när man går in för något, oavsett vad det gäller, att göra det endast för sin egen skull, inte jämföra sig med någon annan. Mer hitta "sin" grej och enbart jämföra sig med sig själv, sina egna resultat och inte ngn annan. För jag tycker att den viktigaste tävlingen man kan vinna, är den över sig själv. 

Som första gången som "en tuff viking" dagen efter loppet på den bästa PW turen jag vet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar