Livet va….

Livet ja. Som det går upp och ner. Vissa dagar känns enormt tunga och man tynger sig själv med en massa tankar och känslor som löper kors och tvärs, in och ut, upp och ner. Eller "man"förresten..., kanske bara jag!? Tack och lov har jag inte längre lika många sådana. Inte som förr. När de kunde hänga i i rätt många dagar, i perioder. Långa perioder. När de var lättare att räkna de lite lättare dagarna, som förr faktiskt var ganska få. Ledsamt tänker jag. Ledsamt känner jag. 

Men. Jag har lärt mig en del. Jag har lärt mig att numer våga njuta lite extra de dagar allt känns sådär extra bra med. Inte ta dem eller något annat för givet. De dagar jag faktiskt tillåter mig att känna mig ganska lycklig. För en annan kanske inte så jättestor sak.

Förr var jag nästan rädd när den där lilla behagliga lyckokänslan smög sig på. Som att -"Ops, nu, ta det lite lugnt, känn dig inte för lycklig nu, för då kommer det nog bara slå emot dig, snart. Håll inne med det. Någon kan till och med tycka att du är lite läskig, konstig, lite "to much" om du är för nöjd eller mår lite för bra"!!? Passa dig!!

Jo men faktiskt. Så var det. Och är, än ibland, men nu alltmer sällan. Tack och lov.

För vi lever ju liksom bara ett liv. 

Vi behöver få tillåta oss att vara lite lyckliga, att få må bra, njuta av livet, här och nu. 

Som just nu. Just nu njuter jag verkligen.

Efter en ganska tung vår av olika anledningar. 

Just nu njuter jag av väldigt mycket, stort som smått. 

Eller det kanske är de att de där små anledningarna gör att känslan i det stora hela känns stor.

Våren va. Gör ju sitt för de flesta, inte bara mig.

Som bara det att man äntligen kan plocka in en liten bukett med vitsippor, som påminner mig om att trots kylan som hittat tillbaka till stora delar av Sverige, efter den otroligt sköna helgen, så vet man att det ligger en ljus och varmare tid framför oss. Äntligen. Så efterlängtad och välbehövlig.

Buketten med de vackraste av rosor på köksbordet, gör mig lycklig när jag påminns om de fina människor vi fått dem av. En familj med de största av hjärtan jag vet. Personer som haft en tuff resa, men som tillsammans kämpat sig igenom den och är på god väg tillbaka. Tankar på just dem värmer mig och gör mig lycklig.

Att en relativ enkel ommöblering av en soffa i ett rum kan lyfta ett helt hus.

En möblering som tydligen krävde ett Pyjamasparty i helgen för att bli av.

En ommöblering som kan verka så totalt ytlig och meningslös, men som ger en den där lilla kicken av något nytt. Så enkelt men relativt lätt. Helt nya ytor. Att se saker från andra vinklar. Bara en sån sak gjorde så vi tog tag i flera saker som vi rutinmässigt tidigare gått förbi och lämnat ogjort. Sånt som bara känts segt och jobbigt. Som att byta glödlampor i lamporna i det ganska så höga taket. Bara en sån sak.

Nej men just nu. Just nu, just idag så känner jag mig så galet tacksam och glad för väldigt mycket. 

Över personer i vårt liv. Familjen. Gamla trygga vänner, men också nya bekantskaper som ger en massa positiv energi, samtal med goa kunder som sprudlar och som gör att det blir ett 30 minuter långt samtal om livet istället för bara en inbokning av ett jobb.

Det är lycka för mig.

Jag har nog möblerat om en hel del inuti mig själv med.

Så att jag faktiskt kan se på saker ur nya vinklar och perspektiv. 

Se personer på ett helt annat sätt, inte döma någon eller något utan att ge allt en chans och lära känna den eller det mer. Inte vara så rädd. Hitta mod. Känna mig mer öppen.

Hitta nya ytor och möjligheter.

Som i sin tur gör att jag orkar ta tag i saker som jag tidigare bara gått förbi.

Ja men ja. Just nu tänker jag bara tillåta mig att känna mig så. Lite lycklig liksom.

Lyckan i ett par  romerska ringar