Det där med att vara mänsklig eller omänsklig….

Ett liv i grått, inte så trist som kanske det låter….

Häromdagen träffade jag en vän som jag inte varit alltför nära tidigare. Vi har lärt känna varandra genom våra män och kanske aldrig direkt umgåtts, men alltid trevligt att ses när vi väl sprungit på varandra. Denna gång fick vi möjlighet att ses under lite längre tid så vi hann gå igenom mycket i våra liv och vi kom fram till att vi hade en del gemensamt. Jag berättade något för henne som jag velat fram och tillbaka med en längre tid. Bland annat om att dela med mig av just det här på bloggen, något som jag varit mer öppen med privat för mina nära och kära som jag känt jag velat berätta det för. När jag berättade det för henne och just om min tveksamhet med att "gå ut" med det, så sa hon något som verkligen har följt mig sedan dess, och som jag tänkt väldigt mycket på. 

Hon sa att jag kanske kunde uppfattas som mer mänsklig om jag delade med mig av det, det lite mer jobbiga, utifrån att jag från mina bilder på Instagram kunde uppfattas som kanske "omänsklig" med alla "lyckliga" bilder där. Så typiskt mig, att fastna vid en sån sak, men samtidigt förstår jag ju vad hon menar och jag är glad att hon sa det för att det fick mig verkligen att tänka till. 

Det jag känner är ju att jag än allt annat vill bli uppfattad som omänsklig och därmed har jag till slut beslutat mig för att dela med mig av något, som känns ändå skönt att ventilera samtidigt som jag våndats även över detta en längre tid, om varför hoppas jag ni som läser ska förstå lite längre fram..

Något som jag numer vet, är allt annat än ensam om och inte längre skäms för.

Jag har under helgen kommit fram till att det kanske är just omänsklig jag känt mig i många år.

Jag har funderat så många gånger över varför just jag skulle må så himla dålig, varför just jag skulle ha svårt att våga känna lycka, varför just jag hela tiden skulle gå och vara rädd och orolig för allt. 

Att hela tiden tänka katastroftankar och liksom gå och vänta på att något skulle hända istället för att njuta här och nu.

Jag kommer från en jättefin och lugn uppväxt med otrolig trygghet, underbara föräldrar och syskon och allt det bästa ett barn kan tänkas få.

Har aldrig haft direkt svårt med kompisar eller skolan och hade en "vanlig" tonårstid.

Så varför, varför jag!?

Någon gång runt 20, tror jag det måste ha börjat.... 

Ångesten kom och tog mig och skulle inte släppa taget om mig förrän 20 år senare.

År där ångesten tog sig olika former genom ätstörningar, oro för att inte duga, räcka till eller passa in, rädsla, ångest och oro för sjukdomar och döden och inte blev det bättre när vår ofrivilliga barnlöshet kom in i livet som den förmodligen mest mörka perioden i vårt liv. Konstant OROLIG och ofta LIVRÄDD för allt och egentligen inget.

Jag vet inte hur många timmars terapi och samtal jag gått i som de flesta hjälpt för stunden, även fast det varit otroligt tungt med.

Jag har gått i KBT samtal i två omgångar med bra resultat, vilket hjälper för många, även bara med en omgång, men dessvärre tappade jag verktygen helt när det väl smällde till och blev svart igen. För det är så det har varit, svart eller vitt. Ingen som helst nyans av grått, utan antingen kritvitt eller nattsvart. Har saknat det där med att få känna mig lite "normal" såsom jag uppfattat att alla andra varit. 

Så jag ska väl inte klaga eftersom jag ju haft mina väldigt ljusa stunder, tack och lov, men just de svarta stunderna, de är så svåra att förklara för någon som inte själv upplevt det och inget jag skulle önska ens min värsta fiende.

Jag har försökt förklara för min man hur det har pågått hos mig. En konstant inre kamp mellan tankar och känslor, där ångest och oro tagit över och dragit iväg med mig. Vissa av er vet exakt vad jag menar medan andra kanske aldrig har upplevt det och förstår inte alls. Det tar extremt mycket energi ifrån en. Denna nästan konstanta oro och ångest påverkar ju självklart hela kroppen, både mentalt och fysiskt. Det blir till en konstant inre kraftig stress och stress vet vi ju alla hur den påverkar oss.

Vet inte hur många som egenltigen har förstått hur illa läget varit för detta, är ju inget som oftast synts på utsidan utan något jag hållit en hel del för mig själv eftersom det är något som jag verkligen skämts och mått riktigt dåligt över.

Jag har ändå klarat mig bra tack vara en otroligt förstående man och 

underbara föräldrar som peppat mig.

Jag vet inte hur mycket Liten förstått av detta då hon ju ändå alltid har varit en enorm källa för enbart glädje och ljus i mitt liv. Mycket är det ju mest på insidan detta pågått och när jag brutit ihop har jag mest varit själv. Man blir något av ett proffs att leva fullt ut i de lyckliga stunderna och i de mörkaste stunderna gå in mer i sig själv för att orka och ta sig igenom dem. 

Har länge gått och känt mig som ett "hopplöst fall" och trott att det alltid skulle vara så här, tills för ett år sedan. Det är flera som sagt till mig att börja med antidepressiv medicin, mest de med egen erfarenhet av just det, men jag har varit en stark motståndare till det, länge. Mycket kanske för att jag ju i vissa perioder mått riktigt bra, och inte tyckt att jag då behövt det, för att sedan halka ner till mörkret igen. Men mest tror jag motståndet berott på även det rädsla och oro… Rädsla för att bli helt känslomässigt avtrubbad och kall, rädd för ev. biverkningar, men mest av allt, rädd för vad andra skulle kunna tänka och tycka.

Att jag om jag började äta medicin skulle känna mig misslyckad och svag både i mina egna men även genom andras ögon. Dumt nog eftersom jag ju aldrig tyckt det om någon av de jag vet äter eller har ätit antidepressiv medicin, tvärtom, starka, som vågat ta det beslutet, men för mig var det ett jättetufft beslut och långt ifrån självklart, som jag våndats med i flera år.

Men så till slut, stog jag inte ut längre, jag kände att jag måste våga ge det en chans för att få ett kanske mer värdigt liv, så jag tog min första tablett för ganska exakt ett år sedan. 

(Då hade förpackningen legat oöppnad hemma med i några månader….)

När jag skulle hämta ut medicinen kommer jag ihåg att jag tyckte det var jobbigt, kände mig skamsen och skulle på något sätt "förklara" mig, men det apotekaren sa till mig då var så viktigt för mig att få med mig. " - Det här är inget gift eller något farligt, utan mer som en livsvitamin för de som behöver få ett lite bättre, lugnare och värdigare liv". 

Den första tiden hände verkligen inget, förutom att ångesten i sig tilltog en del, men jag började i en "bra period" vilket gjorde att den ångsten som kom i början av medicineringen inte var värre än den tidigare varit, men att jag sedan fick justera dosen.

Under mitten av sommaren började jag helt plötsligt reflektera över att något hade hänt.

Svårt att ge det en rättvis bedömning ändå då, eftersom det var mitt i semestern och vi var på kusten vilket i sig alltid har gjort mig gott. Men under de kommande månaderna och de senaste månaderna… Det är en ENORM skillnad. Jag kan verkligen inte minnas när jag mådde så här, jag trodde inte man fick eller kunde få må så bra som jag det senaste året gjort. Trodde inte att det fanns, jag trodde inte jag var värd det. Känner mig lugn, harmonisk, stabil och mår bra.

För mig känns det nästan overkligt, nästan lite "religiöst" över det hela eftersom det är sådan enorm skillnad sedan innan jag började. Självklart har jag flera gånger tänkt att ,varför började jag inte tidigare, tänk så mycket bättre jag hade kunnat må, men min resa är min och jag skulle ta mig igenom även de tyngsta stunderna, och nu är jag här. Mänsklig eller omänsklig!?

Oron och ångesten kommer ibland, visst, men den drar inte iväg med mig på samma sätt som tidigare, då den tog all min energi och tankekraft. Oro och ångest är ju även det en del av livet, men den blir inte hälsosamt när det tar över allt det andra.

Jag hade turen att få rätt medicin från början som skulle hjälpa mig att få balans med mina signalsubstanser som ju tydligt varit långt ifrån det innan. Om jag bara hade förstått och vetat, så hade jag ju fått ett tydligare svar på den konstanta frågan "varför"?

Jag har klarat mig från jobbiga biverkningar och jag känner mig allt annat än känslomässigt avtrubbat. 

Känner hur mycket känslor som helst och är evigt tacksam varje dag, för mycket.

Jag kan nästan ibland känna mig lite "dum" för att jag idag mår så bra som jag gör, får man verkligen göra det, KAN man verkligen göra det? 

Numer njuter jag livet fullt ut på ett helt annat sätt. Tacksam för det minsta lilla grej och harmoniskt varje dag. Jag njuter verkligen av, att på riktigt kunna vara mer här och nu och att må som jag faktiskt gör. Jag vet, visst är det lite "Halleluljamoment" och så känns det verkligen, overkligt men verkligt på samma gång, eftersom jag varit så otroligt långt bort från detta vissa stunder förr.

Jag vet ju inget om hur det kommer bli framöver, och det sköna är att inte behöva lägga så mycket fokus på just sånt längre. 

Känner mig alltså numer väldigt mänsklig, trots mina kanske "enbart" lyckliga bilder jag förmedlar på Instagram. Jag njuter nämligen av att äntligen från hjärtat ha förmåga att kunna och våga njuta.

Att få leva mitt liv i numer flera nyanser av grått istället för i ständigt svart och vitt.

Känner mig starkare än nånsin som vågade ta steget.

Det här är min historia, mitt liv.

Jag vet att antidepressiva kanske inte passar alla och många kan ha svårt att hitta "rätt" men åter igen, våga ta professionell hjälp för att hitta rätt väg för att må bättre, för alla är värda att få må bra.

Jag hoppas och tror, att de flesta av oss VET att livet går upp och ner för oss alla, även fast det inte alltid verkar så i våra sociala medier. Jag tror att de flesta delar med sig och inspireras när de mår bra istället för när de mår som sämst, rent naturligt. Så upplever jag det iaf när jag scrollar runt hos de flesta jag följer på Instgram. 

Jag tror att ni som känner mig och ni som följer mig här på bloggen vet att livet inte alltid gått i vitt här och hoppas att jag inte uppfattas som alltför omänsklig, för som sagt det är långt ifrån den jag är och hur jag vill att vårt liv ska verka vara.

Jag bara uppskattar allt så himla mycket mer nu.

TACK

Känslosamma dagar

Känner mig sliten idag, känslomässigt och fysiskt.

Känns som jag skulle kunna gå och lägga mig och sova ett dygn till, i sträck.

Igår var jag hem till Köping, på begravningen av min mormor. Innan kände jag mig ganska lugn och trodde kanske inte det skulle bli så tungt som det faktiskt blev, men som alla vet blir ju en begravning ofta en slags ventil för många tårar, känslor och minnen som kommer på en och samma gång.

Det var samtidigt en jättefin stund på sitt sätt, men det känns så himla märkligt ändå, så definitivt.

Det blir så tydligt att hon faktiskt är borta, på riktigt, att jag aldrig mer kommer få träffa henne, kunna ringa henne och prata om ditten och datten. Det senaste året tänkte jag mycket på mormor och hur det måste kännas att vara så gammal, vara ensam kvar utan sin livskamrat, att i det stora hela bara ha umgänge med sina barn och ingen annan social kontakt. Gå runt i sitt hem, se samma saker från dag till dag, saker hon samlat på sig genom åren vilket vill säga blev ganska mycket. Hon var fast besluten om att bo kvar i sitt hem, det som de tillsammans byggt upp när de var unga, där min mamma och hennes syskon bodde när de var små. Detta hade ju varit helt omöjligt för henne om det inte hade varit för min mamma och hennes tvillingsyster tillsammans med deras män, som har hjälpt henne med att göra detta möjligt. 

På både gott och på ont. 

 Jag fick uppfattningen både genom mormor själv och även från mamma att hon nog inte tänkte så mycket på det här med döden trots allt. Att hon nu sist hon åkte in på lasarettet var väldigt mån om att de skulle fixa i ordning en dusch på övervåningen tills hon skulle komma hem igen. Hon hade nog inte alls i åtanke om, att när hon lämnade sitt hem då, att det skulle bli den sista gången, och det kanske var det bästa det….? 

Hon var speciell min mormor, på sitt sätt, men som vi sa igår att vi nu försöker fokusera på allt det positiva med henne, att det främst ska vara de fina minnena som får leva kvar hos oss, för i minnet finns hon ju ändå tydligt kvar. Men det är jobbigt. Hon var ändå den äldsta och den enda som var kvar av mina far/mor föräldrar. 

I denna tunga stund som det ändå var, blev ändå prästen en liten ljusglimt i sig.

Han talade om mormor på ett sätt som blev så sant, tack vare den information han fått återberättat genom mamma och moster. Min brors dotter hade tyckt det var jobbigt innan begravningen och hade velat om hon verkligen kunde ta sina Dr Martens skor på en begravning eller inte, men till slut tog hon dem ändå och det var ju inga som helst problem, för prästen hade ju sina dr Martens på sig.
Att han sedan hade sin Ipad som "fusklapp" och kombinerade denna moderna utrustning med en klassisk prästklädsel i hög hatt och kappa när han cyklade mellan kyrkan och begravningskaffet gjorde  ändå denna tunga stund till något positivt för oss alla. Detta var hans första begravning i Köping och han gjorde den verkligen till ett fint minne för oss alla trots allt.

Så härligt att ändå få se leenden hos mamma och moster denna dag, tack vare prästen som verkligen "tog hand om dem" och bjöd på sig själv.

Tänker på nära vänner med som har det väldigt tungt just nu på olika sätt. Önskar jag kunde finnas där, närmre och vara ett bättre stöd, kunna hitta de rätta, lätta lösningarna på deras problem, men jag känner mig ganska säker på att det för dem en dag kommer ljusna igen, när allt det tyngsta har lagt sig så ska vi baskemejjen se att det blir något bra av detta, fast det måste kännas allt annat än det just nu.... Usch och fy, jag vill inte att de ska behöva vara i de här svarta stunderna, så fina människor och vänner, på grund av andra i deras närhet gjort val som gör dem illa. Blir så jäkla arg när jag tänker på det. Nej, usch, vi måste ta hand om varandra på bästa sätt medan vi kan, vara snälla och rädda om varandra, nu.

Har en överfull mailkorg och ett skrivbord fyllt med postits och saker jag ska göra idag. Det kommer bli en tung dag, det känner jag, men jag vara bara tvungen att få börja med att skriva ur mig. Förhoppningsvis lättar det lite för att kunna försöka tänka på annat idag.

Men för att avsluta detta så får det bli lite bilder från än ändå väldigt fin helg som det blev.

Det var tack vare mormor och morfar som vi barn och barnbarn har fått möjlighet att få helt fantastiska barndomsomrar ute i sommarstugorna ute på ön Runskär i Mälaren och på campingen i Fjällbacka. Något som jag för alltid kommer vara dem evigt tacksam för. Även för dem blev Fjällbacka ett litet paradis dit dom återvände varje sommar, vilket har gjort att jag har spenderat varje sommar där sedan jag föddes. I helgen var vi där och ställde i ordning för sommaren så nu kan vi i det stora hela bara åka ner för bara vara tid.

Vi bjöds på riktigt fint väder med sol och blå himmel vilket så klart var välkommet, men det var fortfarande väldigt kallt och rått på morgnarna. Inte ens Mira ville gå ut i förtältet på morgonen.

Som alltid när jag är där försöker jag ta mig runt någon tur genom byn och ner till havet för att samla kraft och energi. Det är så speciellt det där, det är på något sätt lite magiskt över det hela.

Mira trivdes med verkade det som att vara tillbaka.

Hoppas att hon håller sig innanför förtältet i år och inte försöker smita ut...

Liten hade den stora lyckan att få ha sina kära vän där under helgen.

De som hängt ihop sedan de träffades den där dagen i sandlådan för ca 5-6 år sedan.

Det fikades, klättrades i träd och busades runt, i vanlig ordning. 

Precis som det ska vara sedan på sommaren.

Utforskarna

Kan aldrig se mig mätt på detta hav

Lilla fina Sälvik

Både Fjällbacka och främst Grebbestad var redan överfyllt av folk, kändes nästan som högsäsong redan nu!? Vi tog en tur till Sportshopen i Grebbestad på lördagen för lunchbuffé och passade på att testa en liten hinderbana i lekparken. Gick betydligt bättre för en Liten än för mig...

…då kan man ju verkligen ställa sig frågande till hur jag tänkte när jag och en kompis anmälde oss till Tjurruset i höst…..!? Kanske bör besöka lekparken lite oftare… 

Älskade barn.

Så himla tacksam att ha att göra med. Hon är inne i en så skön period just nu. Så harmonisk och nöjd med det mesta liksom.  Så klok. Hon fick själv avgöra om hon skulle vara med på begravningen, men sa nej ganska omgående då hon inte orkade se alla så ledsna just nu. Kan nog ha varit ett bra beslut då det ju har varit en hel del tankar och funderingar blandat med viss oro kring det här med döden en tid och jag tror att trots att det i det stora mörka kan bli en fin stund och kanske avdramatiserande med, så skulle det nog inte vara läge just nu för en sådan stund.

När vi kom hem i söndags hade vi den stora lyckan att få gå på Litens kusins fotbollsmatch här i Karlstad. Det är ju just många sådana bitar jag saknar med att bo som vi gör,att inte få ha det där nära nätverket för oss som familj men främst för Liten. Att kunna göra de där kanske mer "självklara" sakerna som att gå och kolla på matcher osv, men nu fick vi ju det. Så mysigt att få träffa svägerska och hennes syster och sedan få hejja på kusinen.

Det kommer att bli ganska många turer här framöver till gamla hemstaden då det väntas tjejträff, bal för kusinen och sedan student. Det blev också så påtagligt igår på begravningen när jag fick träffa så många i vår familj och släkt som man ju innerligt önskar vi träffade lite oftare, så vi ska försöka boka in stunder framöver så de verkligen blir av. Sen hoppas vi på att kusinen kommer på minst två matcher till hit till stan och hans syster kommer in på skolan hon sökt till hösten, samt att de äldre kusinerna på min andra brors sida också kan komma hit och hälsa på eller vi till dem. Tyckte ju att de var så små NYSS men tiden rusar iväg, vill så gärna ta vara på den...

Nu blev det ett långt inlägg med många tankar, känslor och bilder.

Men det var nödvändigt. Är ju fortfarande ibland kluven till detta med bloggande, men det är en skön "plats" att landa i ibland, att föreviga, dela med sig och få minnas. 

Jag ser ju i statistiken att ni är en hel del som är här inne och kikar och följer, men lämna mer än gärna en liten rad när ni ändå är här. Blir så glad för de små hälsningarna, de värmer och min trogna följare Nettan som har varit här i ungefär ett år nu, eller hur Nettan!? Det värmer verkligen med dina rader.

Nu tycker jag det får räcka med regn och rusk, nu vill jag ha värme istället för som i måndags, sätta på oss vantar, mössa och halsduk när vi går ut i maj. 

Nu vill jag ha sol och värme, både på in och utsidan, till mig och alla andra. 

Kramar i massor

När en helg möter en annan...

Goa gumman!

Lagom till att vi snart gått in i en ny helg rensar jag kameran och hittar bilder från förra helgen…. 

Vi var ju på kalas på Litens gamla dagis, som firade 25 år. 

Var total nostalgi för både henne och mig. 

Är så evigt tacksam att hon fick den första starten här, på ett helt fantastiskt ställe på alla sätt och vis.

Personalen var bara helt underbar och miljön runt omkring är mysig och säker.

Det tog ett tag för henne att släppa detta stället när hon väl började skolan, och det förstår jag.

Linblomman är ett föräldrakoperativ vilket innebar ett stort engagemang hos alla föräldrar så det blev både matlagning och städning, bland annat, samt att vi båda var verksam i varsin grupp.

Visst att det inte alltid kändes så roligt när det väl var dags att åka och städa och laga mat, men väl där så kändes det ändå så himla bra att få vara en så stor del av vårt då lilla barns dagar.

 Liten tycket det var så kul att få hälsa på igen på deras öppet hus, både för att testa på de gamla favoritaktiviteterna, träffa sina härliga goa fröknar och även träffa några gamla dagiskompisar. Så rolgit att se att trots att det gått några år sedan de sågs så fann de varann direkt igen, som att tiden ändå stått stilla.

Detta förutom skoldisco på fredagen och detta på lördagen, så drog vi iväg till kusten på söndagen för att förbereda inför kommande husvagnssäsong.

Bilderna från det ligger i telefonen och jag har stängt av bildströmmen då det är för FULLT med bilder så jag håller på och försöker tömma, men då lägger IPHOTO av och håller just nu på att repareras…. (hjälp…) Hoppas på att kunna få återkomma med det….

Så var det helg igen.

Hoppas verkligen att vi kan få njuta av lite mer varmare vårväder snart. 

Har frusit som en tok de senaste två dagarna och vill bara att det ska bli sol och varmt igen.

Det blommar ju så fint ute nu på vissa ställen, men jag tycker att de där stackars blommorna har det lite väl kallt där ute nu...

Ikväll, Valborgsmässoafton, skippar vi den största brasan och går över till våra goa grannar för middag och samkväm istället, så får vi se om vi kan fixa en liten brasa av ngt slag ändå att värma oss vid!?

Nu ska jag avsluta det som är kvar att göra för dagen på jobbet, innan jag hämtar upp den varmaste goaste lilla blomman jag vet….

Hoppas ni alla får en mysig Valborg vad än ni tar er för!

KRAM

Mot femtio nyanser av grått….!?

Äntligen får ni komma med in i sovrummet -

Ja vi är väl inte riktigt där än…. 

Men några olika nyanser av grått har i alla fall hittat in =0)

Känns så otroligt bra att vi äntligen fått i ordning och fått "flytta in" i vi är så nöjda med slutresultatet. Mannen har verkligen kämpat på och jag kommer för alltid vara evigt tacksam för att vi har samma smak vad gäller inredning och stil… puh...

Vi var väldigt eniga om att det var grått sovrummet skulle gå i och det känns toppen att det blev som det blev. Ska räkna någon dag hur många nyanser det idag är….

Nu har vi både lite mer täckande gardiner samt lite mer skira beroende på hur mycket ljus vi vill ha in.

Är supernöjda med Kalklitir färgen Grigio som vi köpte på Inreda

Skåp från IKEA som jag kikat på så länge.
Passar perfekt för både det ena och det andra som kan tänkas behövas.

Öronproppar och väckarklocka, bra kombo...

Observera luckan i taket….. 

 Det som är kvar är att få upp lite tavlor och foton på väggarna, men det väntar vi med tills vi bott in oss lite. Sedan ska ev. en sänghimmel/tyg upp, men det avvaktar vi med tills vi har sänggavel klar. Just nu lutar det åt att det blir våra gamla entrédörrar som en dag ska få flytta in hit. Dörren ska målas och handtagen ska på, men det tar vi sen… Belysning, de rätta lamporna måste hittas med, men det är inte det lättaste.

Bröllopsminnen, slöjan och skorna -

 Vi velade lite med vad vi skulle ha för slags dörrar till den lilla "walk in closet" som blev bakom väggen, skjutdörrar, en klassisk osv, men sen bara blev det självklart att vi skulle ha draperi istället., samma tyg som gardinerna, från IKEA.

Underbara älskade Blocket fynd….

Luckan ja…. Mannens geniala idé att istället ha en stor möbel med tv´n så fixade han så att den nu hissas ned genom en lucka i taket. STOR gillar den idén!!

ÄLSKAR att man kan köpa en sådan här pjäs och sätta i taket som en central detalj för helheten.

Här stortrivs vi, verkligen.

Det är segt att gå upp på morgonen nu, allra helst när vi äntligen får sova i vår galet, verkligen GALET sköna säng igen. Vi är så nöjda med att vi slog till och köpte den från Lakewood

Men än är det inte dags att sova för dagen, nu jobba jobba jobba…..

Pysselrummet

Tror jag glömt att komma med det slutgiltiga resultatet för pysselrummet!?

Blev ju genast ett litet kaos där, då precis när det var klart, gick på sovrummet och fick därmed ställa ut alla möbler osv vilket gjorde att jag nog glömde bort det. Men NU så, äntligen står det klart och det är så skönt att ha ett och samma ställe att fixa på, ha alla pysselting, stora som små på ett och samma ställe. 

 Nu har vi förvaring för det mesta man kan tänka sig i pysselväg där. Tyger, papper, pärlor, paljetter, pennor, färger, paketinslagnings tillbehör, ja men ni vet allt sånt där smått som annars kan kännas omöjligt att hitta en bra plats för. Så skönt att numer kunna ha symaskinen står framme, även fast den krånglat rejält med mig den sista tiden…grrrr…..

Fin utsikt med

Vi har valt att ha kvar den gamla spisen eftersom vi behöver alla små värmekällor som går i det här gamla huset. Även fast vi märkt en stoooor skillnad sedan vi bytt fönster.

Men den minner verkligen om tiden då detta rummet var ett litet kök som tillhörde den lägenhet som då var i det gamla missionshuset. Det enda som är kvar att göra här inne är att jag ska slipa bort den gamla bruna färgen på golvet nedanför, för att förhoppningsvis få fram en grå yta istället.

Är så nöjd med valet av tapeten här samt de bredare listerna som mannen valde att sätta runt dörrar och runt vindsluckan i taket. I sista stund valde vi med att måla golvet vitt då vi när det låg papp där insåg att det ljusade upp rummet rejält istället för att ha det i trä som innan.

Ja, det var pysselrummet det… Och även fast vi inte är hundra klara med sovrummet än, så får ni nog komma in där ändå, i morgon kanske….?