Det där med att vara mänsklig eller omänsklig….

Ett liv i grått, inte så trist som kanske det låter….

Häromdagen träffade jag en vän som jag inte varit alltför nära tidigare. Vi har lärt känna varandra genom våra män och kanske aldrig direkt umgåtts, men alltid trevligt att ses när vi väl sprungit på varandra. Denna gång fick vi möjlighet att ses under lite längre tid så vi hann gå igenom mycket i våra liv och vi kom fram till att vi hade en del gemensamt. Jag berättade något för henne som jag velat fram och tillbaka med en längre tid. Bland annat om att dela med mig av just det här på bloggen, något som jag varit mer öppen med privat för mina nära och kära som jag känt jag velat berätta det för. När jag berättade det för henne och just om min tveksamhet med att "gå ut" med det, så sa hon något som verkligen har följt mig sedan dess, och som jag tänkt väldigt mycket på. 

Hon sa att jag kanske kunde uppfattas som mer mänsklig om jag delade med mig av det, det lite mer jobbiga, utifrån att jag från mina bilder på Instagram kunde uppfattas som kanske "omänsklig" med alla "lyckliga" bilder där. Så typiskt mig, att fastna vid en sån sak, men samtidigt förstår jag ju vad hon menar och jag är glad att hon sa det för att det fick mig verkligen att tänka till. 

Det jag känner är ju att jag än allt annat vill bli uppfattad som omänsklig och därmed har jag till slut beslutat mig för att dela med mig av något, som känns ändå skönt att ventilera samtidigt som jag våndats även över detta en längre tid, om varför hoppas jag ni som läser ska förstå lite längre fram..

Något som jag numer vet, är allt annat än ensam om och inte längre skäms för.

Jag har under helgen kommit fram till att det kanske är just omänsklig jag känt mig i många år.

Jag har funderat så många gånger över varför just jag skulle må så himla dålig, varför just jag skulle ha svårt att våga känna lycka, varför just jag hela tiden skulle gå och vara rädd och orolig för allt. 

Att hela tiden tänka katastroftankar och liksom gå och vänta på att något skulle hända istället för att njuta här och nu.

Jag kommer från en jättefin och lugn uppväxt med otrolig trygghet, underbara föräldrar och syskon och allt det bästa ett barn kan tänkas få.

Har aldrig haft direkt svårt med kompisar eller skolan och hade en "vanlig" tonårstid.

Så varför, varför jag!?

Någon gång runt 20, tror jag det måste ha börjat.... 

Ångesten kom och tog mig och skulle inte släppa taget om mig förrän 20 år senare.

År där ångesten tog sig olika former genom ätstörningar, oro för att inte duga, räcka till eller passa in, rädsla, ångest och oro för sjukdomar och döden och inte blev det bättre när vår ofrivilliga barnlöshet kom in i livet som den förmodligen mest mörka perioden i vårt liv. Konstant OROLIG och ofta LIVRÄDD för allt och egentligen inget.

Jag vet inte hur många timmars terapi och samtal jag gått i som de flesta hjälpt för stunden, även fast det varit otroligt tungt med.

Jag har gått i KBT samtal i två omgångar med bra resultat, vilket hjälper för många, även bara med en omgång, men dessvärre tappade jag verktygen helt när det väl smällde till och blev svart igen. För det är så det har varit, svart eller vitt. Ingen som helst nyans av grått, utan antingen kritvitt eller nattsvart. Har saknat det där med att få känna mig lite "normal" såsom jag uppfattat att alla andra varit. 

Så jag ska väl inte klaga eftersom jag ju haft mina väldigt ljusa stunder, tack och lov, men just de svarta stunderna, de är så svåra att förklara för någon som inte själv upplevt det och inget jag skulle önska ens min värsta fiende.

Jag har försökt förklara för min man hur det har pågått hos mig. En konstant inre kamp mellan tankar och känslor, där ångest och oro tagit över och dragit iväg med mig. Vissa av er vet exakt vad jag menar medan andra kanske aldrig har upplevt det och förstår inte alls. Det tar extremt mycket energi ifrån en. Denna nästan konstanta oro och ångest påverkar ju självklart hela kroppen, både mentalt och fysiskt. Det blir till en konstant inre kraftig stress och stress vet vi ju alla hur den påverkar oss.

Vet inte hur många som egenltigen har förstått hur illa läget varit för detta, är ju inget som oftast synts på utsidan utan något jag hållit en hel del för mig själv eftersom det är något som jag verkligen skämts och mått riktigt dåligt över.

Jag har ändå klarat mig bra tack vara en otroligt förstående man och 

underbara föräldrar som peppat mig.

Jag vet inte hur mycket Liten förstått av detta då hon ju ändå alltid har varit en enorm källa för enbart glädje och ljus i mitt liv. Mycket är det ju mest på insidan detta pågått och när jag brutit ihop har jag mest varit själv. Man blir något av ett proffs att leva fullt ut i de lyckliga stunderna och i de mörkaste stunderna gå in mer i sig själv för att orka och ta sig igenom dem. 

Har länge gått och känt mig som ett "hopplöst fall" och trott att det alltid skulle vara så här, tills för ett år sedan. Det är flera som sagt till mig att börja med antidepressiv medicin, mest de med egen erfarenhet av just det, men jag har varit en stark motståndare till det, länge. Mycket kanske för att jag ju i vissa perioder mått riktigt bra, och inte tyckt att jag då behövt det, för att sedan halka ner till mörkret igen. Men mest tror jag motståndet berott på även det rädsla och oro… Rädsla för att bli helt känslomässigt avtrubbad och kall, rädd för ev. biverkningar, men mest av allt, rädd för vad andra skulle kunna tänka och tycka.

Att jag om jag började äta medicin skulle känna mig misslyckad och svag både i mina egna men även genom andras ögon. Dumt nog eftersom jag ju aldrig tyckt det om någon av de jag vet äter eller har ätit antidepressiv medicin, tvärtom, starka, som vågat ta det beslutet, men för mig var det ett jättetufft beslut och långt ifrån självklart, som jag våndats med i flera år.

Men så till slut, stog jag inte ut längre, jag kände att jag måste våga ge det en chans för att få ett kanske mer värdigt liv, så jag tog min första tablett för ganska exakt ett år sedan. 

(Då hade förpackningen legat oöppnad hemma med i några månader….)

När jag skulle hämta ut medicinen kommer jag ihåg att jag tyckte det var jobbigt, kände mig skamsen och skulle på något sätt "förklara" mig, men det apotekaren sa till mig då var så viktigt för mig att få med mig. " - Det här är inget gift eller något farligt, utan mer som en livsvitamin för de som behöver få ett lite bättre, lugnare och värdigare liv". 

Den första tiden hände verkligen inget, förutom att ångesten i sig tilltog en del, men jag började i en "bra period" vilket gjorde att den ångsten som kom i början av medicineringen inte var värre än den tidigare varit, men att jag sedan fick justera dosen.

Under mitten av sommaren började jag helt plötsligt reflektera över att något hade hänt.

Svårt att ge det en rättvis bedömning ändå då, eftersom det var mitt i semestern och vi var på kusten vilket i sig alltid har gjort mig gott. Men under de kommande månaderna och de senaste månaderna… Det är en ENORM skillnad. Jag kan verkligen inte minnas när jag mådde så här, jag trodde inte man fick eller kunde få må så bra som jag det senaste året gjort. Trodde inte att det fanns, jag trodde inte jag var värd det. Känner mig lugn, harmonisk, stabil och mår bra.

För mig känns det nästan overkligt, nästan lite "religiöst" över det hela eftersom det är sådan enorm skillnad sedan innan jag började. Självklart har jag flera gånger tänkt att ,varför började jag inte tidigare, tänk så mycket bättre jag hade kunnat må, men min resa är min och jag skulle ta mig igenom även de tyngsta stunderna, och nu är jag här. Mänsklig eller omänsklig!?

Oron och ångesten kommer ibland, visst, men den drar inte iväg med mig på samma sätt som tidigare, då den tog all min energi och tankekraft. Oro och ångest är ju även det en del av livet, men den blir inte hälsosamt när det tar över allt det andra.

Jag hade turen att få rätt medicin från början som skulle hjälpa mig att få balans med mina signalsubstanser som ju tydligt varit långt ifrån det innan. Om jag bara hade förstått och vetat, så hade jag ju fått ett tydligare svar på den konstanta frågan "varför"?

Jag har klarat mig från jobbiga biverkningar och jag känner mig allt annat än känslomässigt avtrubbat. 

Känner hur mycket känslor som helst och är evigt tacksam varje dag, för mycket.

Jag kan nästan ibland känna mig lite "dum" för att jag idag mår så bra som jag gör, får man verkligen göra det, KAN man verkligen göra det? 

Numer njuter jag livet fullt ut på ett helt annat sätt. Tacksam för det minsta lilla grej och harmoniskt varje dag. Jag njuter verkligen av, att på riktigt kunna vara mer här och nu och att må som jag faktiskt gör. Jag vet, visst är det lite "Halleluljamoment" och så känns det verkligen, overkligt men verkligt på samma gång, eftersom jag varit så otroligt långt bort från detta vissa stunder förr.

Jag vet ju inget om hur det kommer bli framöver, och det sköna är att inte behöva lägga så mycket fokus på just sånt längre. 

Känner mig alltså numer väldigt mänsklig, trots mina kanske "enbart" lyckliga bilder jag förmedlar på Instagram. Jag njuter nämligen av att äntligen från hjärtat ha förmåga att kunna och våga njuta.

Att få leva mitt liv i numer flera nyanser av grått istället för i ständigt svart och vitt.

Känner mig starkare än nånsin som vågade ta steget.

Det här är min historia, mitt liv.

Jag vet att antidepressiva kanske inte passar alla och många kan ha svårt att hitta "rätt" men åter igen, våga ta professionell hjälp för att hitta rätt väg för att må bättre, för alla är värda att få må bra.

Jag hoppas och tror, att de flesta av oss VET att livet går upp och ner för oss alla, även fast det inte alltid verkar så i våra sociala medier. Jag tror att de flesta delar med sig och inspireras när de mår bra istället för när de mår som sämst, rent naturligt. Så upplever jag det iaf när jag scrollar runt hos de flesta jag följer på Instgram. 

Jag tror att ni som känner mig och ni som följer mig här på bloggen vet att livet inte alltid gått i vitt här och hoppas att jag inte uppfattas som alltför omänsklig, för som sagt det är långt ifrån den jag är och hur jag vill att vårt liv ska verka vara.

Jag bara uppskattar allt så himla mycket mer nu.

TACK