Känslosamma dagar

Känner mig sliten idag, känslomässigt och fysiskt.

Känns som jag skulle kunna gå och lägga mig och sova ett dygn till, i sträck.

Igår var jag hem till Köping, på begravningen av min mormor. Innan kände jag mig ganska lugn och trodde kanske inte det skulle bli så tungt som det faktiskt blev, men som alla vet blir ju en begravning ofta en slags ventil för många tårar, känslor och minnen som kommer på en och samma gång.

Det var samtidigt en jättefin stund på sitt sätt, men det känns så himla märkligt ändå, så definitivt.

Det blir så tydligt att hon faktiskt är borta, på riktigt, att jag aldrig mer kommer få träffa henne, kunna ringa henne och prata om ditten och datten. Det senaste året tänkte jag mycket på mormor och hur det måste kännas att vara så gammal, vara ensam kvar utan sin livskamrat, att i det stora hela bara ha umgänge med sina barn och ingen annan social kontakt. Gå runt i sitt hem, se samma saker från dag till dag, saker hon samlat på sig genom åren vilket vill säga blev ganska mycket. Hon var fast besluten om att bo kvar i sitt hem, det som de tillsammans byggt upp när de var unga, där min mamma och hennes syskon bodde när de var små. Detta hade ju varit helt omöjligt för henne om det inte hade varit för min mamma och hennes tvillingsyster tillsammans med deras män, som har hjälpt henne med att göra detta möjligt. 

På både gott och på ont. 

 Jag fick uppfattningen både genom mormor själv och även från mamma att hon nog inte tänkte så mycket på det här med döden trots allt. Att hon nu sist hon åkte in på lasarettet var väldigt mån om att de skulle fixa i ordning en dusch på övervåningen tills hon skulle komma hem igen. Hon hade nog inte alls i åtanke om, att när hon lämnade sitt hem då, att det skulle bli den sista gången, och det kanske var det bästa det….? 

Hon var speciell min mormor, på sitt sätt, men som vi sa igår att vi nu försöker fokusera på allt det positiva med henne, att det främst ska vara de fina minnena som får leva kvar hos oss, för i minnet finns hon ju ändå tydligt kvar. Men det är jobbigt. Hon var ändå den äldsta och den enda som var kvar av mina far/mor föräldrar. 

I denna tunga stund som det ändå var, blev ändå prästen en liten ljusglimt i sig.

Han talade om mormor på ett sätt som blev så sant, tack vare den information han fått återberättat genom mamma och moster. Min brors dotter hade tyckt det var jobbigt innan begravningen och hade velat om hon verkligen kunde ta sina Dr Martens skor på en begravning eller inte, men till slut tog hon dem ändå och det var ju inga som helst problem, för prästen hade ju sina dr Martens på sig.
Att han sedan hade sin Ipad som "fusklapp" och kombinerade denna moderna utrustning med en klassisk prästklädsel i hög hatt och kappa när han cyklade mellan kyrkan och begravningskaffet gjorde  ändå denna tunga stund till något positivt för oss alla. Detta var hans första begravning i Köping och han gjorde den verkligen till ett fint minne för oss alla trots allt.

Så härligt att ändå få se leenden hos mamma och moster denna dag, tack vare prästen som verkligen "tog hand om dem" och bjöd på sig själv.

Tänker på nära vänner med som har det väldigt tungt just nu på olika sätt. Önskar jag kunde finnas där, närmre och vara ett bättre stöd, kunna hitta de rätta, lätta lösningarna på deras problem, men jag känner mig ganska säker på att det för dem en dag kommer ljusna igen, när allt det tyngsta har lagt sig så ska vi baskemejjen se att det blir något bra av detta, fast det måste kännas allt annat än det just nu.... Usch och fy, jag vill inte att de ska behöva vara i de här svarta stunderna, så fina människor och vänner, på grund av andra i deras närhet gjort val som gör dem illa. Blir så jäkla arg när jag tänker på det. Nej, usch, vi måste ta hand om varandra på bästa sätt medan vi kan, vara snälla och rädda om varandra, nu.

Har en överfull mailkorg och ett skrivbord fyllt med postits och saker jag ska göra idag. Det kommer bli en tung dag, det känner jag, men jag vara bara tvungen att få börja med att skriva ur mig. Förhoppningsvis lättar det lite för att kunna försöka tänka på annat idag.

Men för att avsluta detta så får det bli lite bilder från än ändå väldigt fin helg som det blev.

Det var tack vare mormor och morfar som vi barn och barnbarn har fått möjlighet att få helt fantastiska barndomsomrar ute i sommarstugorna ute på ön Runskär i Mälaren och på campingen i Fjällbacka. Något som jag för alltid kommer vara dem evigt tacksam för. Även för dem blev Fjällbacka ett litet paradis dit dom återvände varje sommar, vilket har gjort att jag har spenderat varje sommar där sedan jag föddes. I helgen var vi där och ställde i ordning för sommaren så nu kan vi i det stora hela bara åka ner för bara vara tid.

Vi bjöds på riktigt fint väder med sol och blå himmel vilket så klart var välkommet, men det var fortfarande väldigt kallt och rått på morgnarna. Inte ens Mira ville gå ut i förtältet på morgonen.

Som alltid när jag är där försöker jag ta mig runt någon tur genom byn och ner till havet för att samla kraft och energi. Det är så speciellt det där, det är på något sätt lite magiskt över det hela.

Mira trivdes med verkade det som att vara tillbaka.

Hoppas att hon håller sig innanför förtältet i år och inte försöker smita ut...

Liten hade den stora lyckan att få ha sina kära vän där under helgen.

De som hängt ihop sedan de träffades den där dagen i sandlådan för ca 5-6 år sedan.

Det fikades, klättrades i träd och busades runt, i vanlig ordning. 

Precis som det ska vara sedan på sommaren.

Utforskarna

Kan aldrig se mig mätt på detta hav

Lilla fina Sälvik

Både Fjällbacka och främst Grebbestad var redan överfyllt av folk, kändes nästan som högsäsong redan nu!? Vi tog en tur till Sportshopen i Grebbestad på lördagen för lunchbuffé och passade på att testa en liten hinderbana i lekparken. Gick betydligt bättre för en Liten än för mig...

…då kan man ju verkligen ställa sig frågande till hur jag tänkte när jag och en kompis anmälde oss till Tjurruset i höst…..!? Kanske bör besöka lekparken lite oftare… 

Älskade barn.

Så himla tacksam att ha att göra med. Hon är inne i en så skön period just nu. Så harmonisk och nöjd med det mesta liksom.  Så klok. Hon fick själv avgöra om hon skulle vara med på begravningen, men sa nej ganska omgående då hon inte orkade se alla så ledsna just nu. Kan nog ha varit ett bra beslut då det ju har varit en hel del tankar och funderingar blandat med viss oro kring det här med döden en tid och jag tror att trots att det i det stora mörka kan bli en fin stund och kanske avdramatiserande med, så skulle det nog inte vara läge just nu för en sådan stund.

När vi kom hem i söndags hade vi den stora lyckan att få gå på Litens kusins fotbollsmatch här i Karlstad. Det är ju just många sådana bitar jag saknar med att bo som vi gör,att inte få ha det där nära nätverket för oss som familj men främst för Liten. Att kunna göra de där kanske mer "självklara" sakerna som att gå och kolla på matcher osv, men nu fick vi ju det. Så mysigt att få träffa svägerska och hennes syster och sedan få hejja på kusinen.

Det kommer att bli ganska många turer här framöver till gamla hemstaden då det väntas tjejträff, bal för kusinen och sedan student. Det blev också så påtagligt igår på begravningen när jag fick träffa så många i vår familj och släkt som man ju innerligt önskar vi träffade lite oftare, så vi ska försöka boka in stunder framöver så de verkligen blir av. Sen hoppas vi på att kusinen kommer på minst två matcher till hit till stan och hans syster kommer in på skolan hon sökt till hösten, samt att de äldre kusinerna på min andra brors sida också kan komma hit och hälsa på eller vi till dem. Tyckte ju att de var så små NYSS men tiden rusar iväg, vill så gärna ta vara på den...

Nu blev det ett långt inlägg med många tankar, känslor och bilder.

Men det var nödvändigt. Är ju fortfarande ibland kluven till detta med bloggande, men det är en skön "plats" att landa i ibland, att föreviga, dela med sig och få minnas. 

Jag ser ju i statistiken att ni är en hel del som är här inne och kikar och följer, men lämna mer än gärna en liten rad när ni ändå är här. Blir så glad för de små hälsningarna, de värmer och min trogna följare Nettan som har varit här i ungefär ett år nu, eller hur Nettan!? Det värmer verkligen med dina rader.

Nu tycker jag det får räcka med regn och rusk, nu vill jag ha värme istället för som i måndags, sätta på oss vantar, mössa och halsduk när vi går ut i maj. 

Nu vill jag ha sol och värme, både på in och utsidan, till mig och alla andra. 

Kramar i massor