Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

torsdag 19 december 2013

6 år

Ett litet stort mirakel......
Det dröjjer sig visst mellan inläggen just nu.
Dagarna har vit fyllda av firande och roligheter, så därför får det blir lite väntetid.....


Apropå väntetid.... Vår älskade lilla tjej fyllde 6 år igår.... Det är nästan lika länge som vi fick vänta på vår lilla tjej, och ja, det ÄR lång tid..... Innan vi den där kalla krispiga frostiga dagen välkomnade henne till världen för 6 år sedan, hade resan varit vansinnigt jobbig och tung, vissa stunder så totalt hopplös.
Det som alltid på något sätt hade tagits för givet, kändes helt plötsligt alldeles för långt borta....

Ja hade alltid haft en stor längtan efter att få bli mamma.
Älskat barn och tyckt så mycket om att få vara med mina bröders barn när de var små och allt vad det innebar.

I flera år kastades vi mellan hopp och förtvivlan, längtan och ovisshet.
Det tärde så enormt mycket. Både på oss själva som individer men självklart även på vårt förhållande. Till slut var jag bara bitter och osocial. Stängde av i stort sätt alla sociala kontakter och låste in mig för att slippa bli påmind om vår egen situation så fort vi gick utanför dörren. Så mycket känslor i omlopp så man till slut varken visste ut eller in.

När vi för 7 år sedan hade genomgått vårt första IVF, provrörsförsök, hade vi själva testdagen på nyårsaftonen. Jag hoppades så och trodde enligt de signaler min kropp sände att det nu, ÄNTLIGEN var dags för oss att  få börja den nio månader långa resan till att äntligen nå målet som vi så länge kämpat för, men nej.....

När testet var klart och det visade sig att det inte hade gått vägen kände jag en sådan fruktansvärd ångest, så vidrigt, känslor som gjorde så vansinnigt ont inuti mig, ett inre krig mellan sorg, ilska, längtan, vilja, hopplöshet, tröstlöshet, så mycket kärlek som låg på vänt till ett eget barn och samtidigt en enorm tomhet. Jag låg och skrek rätt ut, visste inte var jag skulle ta vägen. Gjorde så otroligt ont i hjärtat......


Efter helgen tog vi kontakt med Fertilitetskliniken här i stan igen och kom med det tråkiga beskedet. De förklarade att det var lika bra att göra nästa försök ganska tätt inpå det första, då kroppen ändå var så pass "preparerad" med hormoner. Rent själsligt kände jag mig långt ifrån redo, men på något sätt var det det ända sättet att just då komma vidare, orka tänka framåt igen, så det var bara till att börja med hormonbehandlingen med sprutor, tabletter osv. igen.

Tiden från det att vi var upp till Falun för att åter plocka ur ägg, till att sätta in 2 bra ägg igen och sedan tiden fram till nästa testdag var fruktansvärt jobbig. Jag pendlade så otroligt var enda dag, kände så mycket i kroppen och visste inte vad som var verklighet eller inbillning.
Rädslan för att åter göra ett negativit test och de känslor som kom med det, gjorde väntan än värre. 
När den nya testdagen kom igen vågade jag knappt gå upp på morgonen.... Vi vaknade tidigt, både jag och mannen, och det bästa var att göra testet direkt på morgonen då det säkrast skulle ge det mest rättvisa svaret... Minns hur hela jag skakade..... Gick in till mannen i sovrummet och lämnade testet kvar i badrummet, jag vågade inte titta.... Var så fruktansvärt rädd..... men till slut tog vi mod till oss....
Känslan av att se ett positivt resultat på stickan... Så obeskrivligt..... Sådan enorm lättnad, i alla fall för en stund, men sen följde 9 ganska svajjiga månader genom graviditeten... Vi hade ju tidigare väntat bebis men där graviditeten slutade i ett missfall, så jag hade otroligt svårt att slappna av. 
Vid första ultraljudet visade sig att de båda två äggen vi satt in hade tagit sig och vi väntade tvillingar!
Dubbel lycka efter all längtan.

Men vid nästkommande ultraljud visade det sig att det ena ägget slutat utvecklats som det skulle och stannat upp helt. Med det kom rädslan igen för vårt andra lilla ägg, hur skulle det gå med det?
Det blev så tydligt igen hur sårbart det är, så jag var väldigt orolig under hela graviditeten. MEN, jag kunde ändå njuta av den med, massor, så det var samtidigt en enormt härlig tid fram till den där frostiga kalla decemberdagen när allts stannade upp och allt med ens blev så självklart att det ju faktiskt var den där lilla skrynkliga, varma goa tjejen som vi väntat på i alla år.....


Visst finns det stunder som man är totalt orkeslös, man känner sig som världens sämsta, rädd för att göra fel, göra för mycket, göra för lite, tror att vi alla känner att man självklart vill göra det bästa för sitt barn oavsett, närsom, hursom, vilket inte alltid betyder att det inte innebär att man måste ta vissa konflikter. Vi har varit väldigt tydliga med vad som vi tycker är rätt och fel.
I och med att hon inte har några syskon är det vi som istället för gå igenom och försöka vägleda henne genom livet, hon har ju "bara" oss att testa sig på, ibland genom rätt jobbiga konflikter, men vem går igenom livet utan konflikter?
Livet är inte bara en dans på rosor och det vore fel att försöka få henne att tro ngt annat. Det är en tuff värld där ute, men det vi känner är det viktigaste vi kan ge henne är villkorslös kärlek och att visa att vi finns här för henne.

Kalasig på väg till skolan för pysseldag
6 år.... De bästa ur vårt liv.
Hon har gett oss så otroligt mycket.
Hon har utvecklats till att från början varit en tjej som helst av allt hållit sig väldigt nära oss, vilket nu med facit i hand förmodligen var hennes sätt att tanka den grundtrygghet hon behövde för att kunna utvecklats och ta lite större kliv för varje dag, ut i världen.


Det är så härligt att se hur hon uppskattar de små, kanske lite otippade sakerna, som vi vet att hon uppskattar så himla mycket.
Bara som en sån sak som när hon fyllde år igår. Mannen gjorde som han gjorde förra året, då hon haft som önskan att han på hennes födelsedag skulle ha en rosa slips.

Igår hade hon inte alls förväntat sig eller nämnt något om det, men när hon kom hem från skolan och såg sin pappa i vit skjorta och slips i år igen så sken hon upp som en sol och gick direkt fram till honom och gav honom världens jättekram. 


Vi hade inte planerat dagen ngt speciellt utan ville att kunde få göra lite det som hon kände för då det var "hennes dag". Jag är inte alls mycket för att åka till badhuset och bada, älskar att bada i havet, men badhus är inte alls "min arena". Det har därför blivit en lite "pappa/dotter" grej som de brukar göra ibland, men igår sa vi att vi kunde åka dit allihop. Vilken lycka! Total eufori över att "hela familjen ska åka till badhuset" som hon sa flera gånger innan vi kom fram.

Vi hade en jättemysig stund innan vi åkte hem och gjorde väfflor med glass som hon önskat sig till kvällsmat.


Obeskrivlig kärlek.
Finns inget bättre. 
Lova mig att aldrig ta era barn för givet, aldrig.


Jag älskar ju det här med kalas och festligheter som ni som följer mig, knappast har gått miste om. 
När det gäller vår dotters födelsedag så känns det ändå så himla extra, för det är så himla mycket värt att fira för mig, för oss, för hon var verkligen ingen självklarhet... 
Uppskattar det så enormt och känner mig så otroligt tacksam var enda var eviga dag.

För jag vet vad det innebär att ha den där enorma ofrivilliga längtan, att inte veta om man en dag kommer bli förälder eller ej.

Varje dag tänker jag på hur otroligt många det är där ute som kämpar och längtar.
Jag hoppas så innerligt att de som kämpar ska få uppleva det dom kämpar för en dag och för de som inte hamnar där, att de ändå hittar en annan del i livet som fyller det med det som gör en gott, att de håller sig kvar vid kärleken till varandra och fortsätter att bygga på det fina man har i det.



Nu har vi kalasat färdigt på i alla fall födelsedagar för i år, men de kommande dagarna går heller inte av för hackor.... I eftermiddag kom farfar och firade grynet, men när han åkt samlade vi ihop husets alla ballonger och serpentiner och satte dom i Litens rum.

Nu har vi dukat om i köket och lagt på julduken, för NU är det JULEN "ALL IN" de kommande dagarna.


Ses snart igen!
KRAM

4 kommentarer:

  1. Underbart att läsa, och här sitter jag med tårar i ögonen. Måste upp och pussa på mina skatter som ligger och sover i sina sängar. Vad lycklig jag är som har dom.
    Vad glad jag är att ni fick erat lilla stora Mirakel. Hon är så fantastiskt fin.

    Stora kramar till er

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord, ja men pussa på dom tills dom är alldeles blöta ;0)
      Det är större än man förstår. Tusen tack för det jättefina julkortet med med den fina hälsningen till Liten, hon blev jätteglad! KRAMAR

      Radera
  2. Kan bara hålla med ovanstående...så fint du skriver, så rörd man blir...själv trodde jag inte heller jag skulle lyckas få barn pga oregelbundna ägglossningar. Jag var LIVRÄDD att det inte skulle gå vägen...vi började tidigt och efter ett år fick vi hjälp i form av tabletter som skulle sätta igång ägglossningarna. Vips så var jag gravid med mitt första barn. Vilken lycka! Men ändå så var jag så orolig för vad som KUNDE gå fel....jag vara bara 20 år då mitt första barn föddes och med hjälp av mediciner lyckades jag få två till- och jag känner mig definitivt välsignad!


    Jag blir iaf så glad av att titta in här. Bloggen andas KÄRLEK. Och hade jag den möjligheten skulle jag inte tveka till att kalasa som ni gör. Underbart! Här blir det mest "vanliga" kalas med paket, tårta och bakat. Därför är det så underbart att få komma in hit. Det är som att läsa en bra saga, och jag älskar sagor! Sen har jag nog nämnt det förut...var alltid stor älskare av dockor, rosa, spets osv en riktig TJEJ då jag var liten. Mina föräldrar hade inte möjlighet att på långa vägar -att ge mig det jag önskade- så jag har nog tagit igen det idag med mina flickor. Och så äger jag att "vuxen-dockhus" som jag inrett och samlat saker till, det är nog mitt sätt att ta igen det jag själv aldrig fick som barn. Nåväl...det hör inte hit.

    Hoppas ni får en alldels underbar jul tillsammans! Ser fram emot att få ta del av dina fantastiska bilder efter jul :)

    Kram och grattis i massor till Liten <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det blir alltid lite extra känsligt så här kring hennes födelsedag då man verkligen tänker tillbaka på tiden innan henne. Fick också hjälp med tabletter först, men det hände ingenting förutom att man blev lite mera knäpp än vanligt med alla hormoner ;0) Det är så otroligt att det i alla fall de flesta fall finns hjälp att få, hoppas det en dag finns hjälp för ALLA.

      Blir jätteglad över att du tycker det är roligt att kika in här. Det har ju även blivit ett litet forum för mig just för att kunna fokusera på sånt jag själv tycker är roligt, det blir som en liten påminnelse för en själv med att faktiskt uppskatta det man har, något som gör mig glad, allra helst när man får en go kommentar då och då ;0)
      Ja hon är så himla "lekig" vår tjej. Hon älskar verkligen alla sina dockor och gossedjur men leker lika gärna med sitt lego, men då helst med sin pappa då jag av någon anledning är vansinnigt fumlig när jag leker med Legot, allt går sönder ;0) Hon har ett polislego som hon gillar skarpt.
      Underbart att du har ett eget dockhus, har du ngt inlägg på det på din blogg, skulle jag mer än gärna vilja se!!!

      Hoppas du/ni med får en jättefin jul på alla sätt och vis.
      Mest ser jag fram emot att bara få vara, spendera mycket tid i soffan, äta god mat, dricka gott och njuta av julen så länge den är.

      Kramar i massor och åter igen, TACK!

      Radera