Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

onsdag 17 september 2014

Lämnar "30 nånting" och går in i "40 nånting"


Så var det alltså dagen D här idag. Dagen då jag lämnar "trettiotalet" bakom mig och tar steget in i "40 världen".  Den där dagen som vi pratat om, jag och mina vänner - Tänk den dagen när vi fyller 40!? och när vi sagt så har vi nog sagt det mest med lite "hjälp vad gamla vi är då" i sinnet och känslan som då infunnit sig kanske har varit allt annat än bekväm. 

Därför gläder det mig extra mycket idag, när jag faktiskt är här, att jag känner mig precis så, bekväm.
Väldigt bekväm.


Visst kan man tro att när man fyllt 40 så kommer man både vara och känna sig gammal, men faktiskt, så är det väl så klassiskt som att det gamla talspråket " man blir inte äldre än vad man gör sig" som känns mer aktuellt än nånsin. För inuti mig, känner jag mig precis som förra året när jag fyllde 39, någonstans, att min mentala ålder nog ändå stannade i utvecklingen runt 25. 
Och så får det väl förbli tänker jag, så länge det känns så, så ska det väl vara så!?
Det är trots allt bara en siffra på, och räkning på, för hur många år sedan det var vi föddes. 

Självklart förändras ju skalet utanpå den där "25-åringen" och jag tycker att det har sin charm det med.

För visst kan jag tycka att det känns rejält tragiskt att det egentligen inte är förrän nu när jag fyllt 40 som jag äntligen lärt mig att acceptera mig och min kropp, fullt ut. Att det skulle ta så många år att hitta mig själv. Att det skulle ta så många år att äntligen kunna tycka om den här kroppen som följt mig hela den här långa vägen och som fått stå ut med så mycket "självplågeri" till viss del. Som fått utstå så mycket inre elakheter från mig själv. Så många gånger jag varit misstänksam emot den, istället för att lita på den, att den talat till mig när det verkligen behövts. Att det inte egentligen är, förrän nu, jag lyssnat på den och gett den det den behöver för att vi ska vara sams istället. 
För att både kropp och själ äntligen har förenats.

Björkens eget hjärta genom en Litens fönster.
Men var sak behöver tydligen ta sig den tid det behöver, och även fast det tagit mig den här tiden så är jag glad att jag nått hit nu, istället för aldrig. De sista åren i "20-talet" och de första i "30-talet" blev nog de jobbigaste, rent känslomässiga jag upplevt både fysiskt och mentalt. Både med tiden innan Liten kom till oss, men även innan och efter. 


Jag har lärt mig att prioritera, göra egna val utifrån vad jag själv vill istället för att hela tiden söka svar hos andra. Jag har lärt mig att rensa bort sådant som tar mer energi än vad det ger, där även människor som inte längre tillför mig ngt annat än negativ energi, eller egentligen inget alls, att de inte längre behöver ta lika stor plats i mitt liv som tidigare. Någonstans försöker jag numer utgå ifrån här och nu istället för det som varit eller komma skall, som jag tidigare lagt extremt mycket tid, tankar och känslor på.

Jag har analyserat och grubblat, ägnat så mycket tid åt att oroa mig för vad andra ska tycka och tänka om allt eller inget. För vad som kan hända eller inte hända, eller saker som redan har hänt. Idag vet jag vilka och vad som betyder mest för mig, och vilka och vad jag behöver bry mig om, istället för att ödsla tid kraft och energi på sådant jag förmodligen bara konstruerat själv inuti mig.
Vissa stunder har jag dock älskat livet så mycket att jag istället blivit rädd för det och därmed blivit rädd för att våga levat det fullt ut. Det ska bli ändring på det nu.

Jag vet att många kanske aldrig uppfattat mig utifrån det jag här beskriver, utan mer sett mig som ganska lugn, stabil och trygg, men inuti mig kan det i samma stund ha pågått en enorm orkan av känslor och tankar som i vissa fall upptagit timmar och dygn av min vakna tid.
För sånt här behöver inte alls synas utanpå eller för den skullen ens märkas.
Jag säger bara tack och lov för att det kommit och gått i perioder.

Nu har jag lärt mig att lyssna på mig själv och min kropp och försöker ta hand om den på bästa sätt.
Får väl helt enkelt försöka gottgöra den för de tidigare år då jag i vissa fall nästan"misshandlat" den både fysiskt och psykiskt. Jag är mer snäll mot mig själv i det stora hela och låter inte det dåliga samvetet tränga sig på, på samma sätt som tidigare, även fast det ju alltid sitter där bakom på lur någonstans. Den finns där med sina jobbiga "samarbetspartners" - oron, rädslan, ångesten, ovissheten, skulden, irritationen, bekräftelsebehovet m.fl. och alla utgör de ju mer eller mindre även de, en viss del av livets ingredienser, men det är just när mitt liv fyllts till största delarna av dem som jag mått som sämst. 


 Men bara för att jag idag fyller 40 och känner att jag nått dig jag är idag, betyder ju inte det att jag är komplett, klar med mig själv och min inre utveckling. Nej, det här är väl bara början!?


Jag tar inget alls för givet längre, utan varje dag tänker jag tacksamma tankar över vad jag har, hur jag mår och över vilka jag har runt omkring mig. Jag kommer aldrig sluta vara evigt tacksam för just det.
Jag är glad att jag vågat ta steget för att tillåta mig må bättre, för det var heller ingen självklarhet.


Jag är evigt evigt EVIGT tacksam för den otroligt goa familj jag har och har haft.
Att jag fick den tryggaste uppväxt med två kärleksfulla föräldrar som gav mig den grundtrygghet som förmodligen tagit mig dit jag är idag. Deras stöttning och råd har varit en enormt stor del av hur jag många gånger har orkat mig vidare. 


Det som jag såg som omöjligt när jag var i början av "20-talet" om att jag skulle hitta mannen i mitt liv, en man som skulle älska mig fullt ut för den jag var och idag är, en man med det största och finaste hjärtat man kan tänka sig. Det vågade jag inte ens hoppas på, men visst hade jag drömmar. Att jag skulle hitta en man, som skulle orka gå den tunga, kanske tyngsta vägen sida vid sida med mig, på vägen mot vårt lilla mirakel, det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva, men jag är så evigt tacksam för att våra vägar möttes och att vi står tillsammans idag. Vi tre, eller förresten fyra.

Livet
För vissa kan det tyckas märkligt att jag denna dag delar med mig så ingående om mig själv och kanske varför, men för mig är det en självklarhet. Jag hoppas att det kan få någon att känna igen sig, att någon kan förstå att även fast allt verkar bra sätt utåt så är det inte alls det som döljer sig på insidan. Knappt så att den som man lever närmast har en aning om vad som pågår där inne. Du är inte en sämre människa för att du inte alltid mår bra på insidan, du kan vara minst lika stark eller starkare än andra för det.
Jämför dig inte med andra, du är du, unik och lika mycket värd som någon annan.

Jag vill också förmedla ett hopp för de som idag är där jag kanske var för några år sedan. Våga ta hjälp och LYSSNA på andra, främst de som talar av egen erfarenhet. Var inte rädd att tillåta dig själv att må bra. För vi är alla så värda det. Livet är för kort för att inte ta vara på och det är bara DU som kan göra något med det, det är bara DU som kan välja de vägar som börjar här och NU oavsett vad du har med dig bakåt eller hur det ser ut framåt. Ge inte upp.

Grattis till mig själv idag och grattis till alla er andra med som har livet ligger i era händer!
Börja nu, ta hand om dig, var snäll mot dig och tillåt dig att må bra, för du är så värd det!


7 kommentarer:

  1. Åh va bra skrivet Mia❤ Rörd till tårar! Stor Grattiskram igen😘

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för dina ord, de värmer. Både här och det andra meddelandet! Har alltid känts lite jobbigt att våga dela med sig av det innersta då jag varit så himla rädd för att bli "dömd" som en sämre människa, men nu har jag blitt klokare ;0) Jag vet ju att vi är så himla många som inte är så där starka och tuffa som man ibland önskar att man vore. Kramar och TACK!

      Radera
  2. Skrev en kommentar....men försvann den?!?!,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sofia! Fick ingen annan än denna!? Tack ändå, bättre än ingen ;0)

      Radera
  3. Hipp Hipp Hurra för Mia idag :-)! Många grattiskramar från Anna, Daniel, Tyra och Svea <3

    SvaraRadera
  4. De människor som mötet motgångar och reser sig gång på gång är de allra starkaste! ❤️❤️❤️

    SvaraRadera