Jaha, då var det ett år kvar tills nästa firande av mig själv, då får man väl slå på stort med extra stor fest kanske!? Som sagt, all form utav firande och fest gillas av mig, fick nog mersmak av det efter bröllopet....
Jag hade en superbra dag. Tillät mig att lägga lite jobb åt sidan för en stund för att bara kunna unna mig själv lite egentid. En "present" jag tycker var och en borde ge sig själv lite oftare.
När jag kom och hämtade Liten stod hon på skolgården precis vid parkeringen och väntade med sin lilla Lammis i famnen. Så sjöng hon hela "- Ja å du leva..." medan jag gick emot henne. Så himla go, hon vet verkligen vad som gör hennes mamma alldeles varm i hjärtat.
Väl hemma vart det mer paketöppning och sedan otroligt god middag som maken fixade när jag och Liten lekte i Barbiehörnan. Till dessert blev det så klart tårta.
Denna variant var något mäktigare än den vi tidigare åt i helgen, dock förbenat god.
Men när jag tog ytterligare en bit på kvällen till min kopp te tog det tvärstopp, hua, mäktigt som busen, men man ska väl vara proppfull med tårta när man fyller år!?
Blev så glad över alla grattis hälsingar igår och skämdes även en del då jag själv är så pinsamt dålig på att komma ihåg andras födelsedagar, hur svårt kan det vara !!??
Tusen tack för alla hälsningar och goa ord jag fick!
För något år sedan fick jag kontakt med en tjej som jag gick i parallell klass med på högstadiet.
Vi har egentligen aldrig umgåtts så, men nu på äldre dagar möttes våra vägar på FB då vi båda bor i gamla hus och vi upptäckte att vi har en hel del gemensamt.
Denna fina person är så himla duktig på att skicka handskrivna små brev och kort och jag uppskattar det så. Denna gång kom det några goa rader och också ett litet fint brev till dottern.
Hon blev minst lika glad som jag för där i låg ett fint bokmärke av en ängel och en annan liten ängel.
Det som i detta gjorde det ännu mer speciellt var att precis när hon tog upp den lilla ängeln så var det som att hon stelnade till och i nästa stund gick hon direkt fram till sitt skåp i dockhörnan och tog fram några andra små saker som jag inte hade en aning om att hon hade där eller ens hade sparat. Några små figurer hon fått på ett paket som hon fick av vår barnmorska vid någon jul något år tillbaka.
Ängeln passade perfekt i hennes lilla samling.
Varje dag förundras jag över vår lilla tjej på olika sätt och vis. Blir så varm av att bara ta ett varv i huset under dagen för att kika på hennes små spår överallt. I hennes dockhörna, Barbiehus, skrivbordet, spår efter hennes lekar, hur hon alltid gör i ordning för "avslut" när det är dags att bryta för middag, läggdags eller annat. Allt har verkligen en liten speciell tanke och känsla med sig, inte att hon bara rusar iväg och lämnar allt. Det är så mysigt att få iaktta hennes lekar och hur hon är som person.
Är evigt tacksam varje dag för att jag för göra just det....
 |
| Inte riktigt lika rädd för mörkret längre |
Det är många tankar och känslor som snurrar runt just nu, men mestadels på ett bra sätt.
Känns som att det är så mycket som hänt runt omkring mig, med olika vänner i mitt liv, som påverkat mig väldigt mycket. Idag pratade jag med en vän som tagit ett jättestort beslut som kommer påverka henne på många olika sätt, men hon gjorde det för hennes, för att låta väldigt dramatisk, överlevnads skull och det är bara hon som för stunden kommer att bli lidande för det. Det är tufft och jag beundrar henne för det och jag är säker på att även detta kommer lösa sig på bästa tänkbara sätt i slutändan.
Livet är skört många gånger.
I morse sprang jag mina fem kilometer.
Jag är ju som bekant väldigt morgonpigg, men det som nu skett är ju att när jag gått upp i ottan så är det fortfarande ganska mörkt ute. I dag struntade jag i det, för jag har vant mig lite pö om pö vid mörkret nu. Har fortfarande en väldigt respekt för det, men jag vet att det är just bara en nyans av ett dygn.
Det påminde mig om hur jag sett på de mörka sakerna och stunderna i mitt liv. Att så fort jag närmat mig något som varit mörkt, läskigt, väckt obehagliga tankar och känslor, väckt oro både på in och utsidan så har jag alltid försökt fly ifrån det. Sprungit fortare och fortare, hittat alternativa tankar för att slippa ta itu med de jobbiga tankar och känslor som grävt sig djupare och djupare. Men vi alla vet ju vad som händer om vi springer fortare och fortare och försöker fly... Om vi inte är tillräckligt tränade tar luften snart slut, kroppen säger ifrån, man orkar inte, och till slut rasar vi ihop.
Så är det med allt det vi undviker tror jag. Tar vi inte itu med det, hur obehagligt det än må vara så kommer det i slutändan alltid förfölja oss i mörkret, komma ikapp oss och få ner oss på backen.
Vågar vi bemöta det som är jobbigast så vänjer vid oss även vid det och kan ta itu med det på ett helt annat sätt, som gör att det inte håller sig kvar, intensiteten ebbas ut och till slut ser man tillbaka på och undrar vad det där var man var rädd för egentligen, det blir inte lika läskigt och mörkt, det gör inte lika ont...
När jag var i Thailand fick jag också en liten tanke då jag låg och flöt runt och guppade i det härliga vattnet. Jag insåg att det viktigaste i att hålla sig flytande är ju att andas, att våga slappna av och bara vara i andningen och låta resten av kroppen följa med och bli lätt.
Så är det ju mitt i livet med. Man kan tycka att det är något av det mest självklara att det är andningen som håller oss vid liv, men varför är vi inte mer rädda om den då, de där andetagen....
Jag vet att min absolut största bov är STRESSEN.
Har skrivit det förr, jag vet, det kan göra hemska saker med både kropp och själ och när man är mitt upp i det känns allt oftast blankt och man förstår ingenting om varför kropp och själ inte vill samarbeta.
Andningen är allt annat än i harmoni med resten av kroppen och visst vore det väl märkligt om inte resten av dig själv blev påverkad?
Men för att lära sig att flyta behöver man också bli vän med tanken och
känslan att våga sjunka lite grann.
Som med allt annat. Vi slog oss en del innan vi lärde oss gå, vi sa inte alla orden rätt från det vi öppnade munnen första gången, oftast finns det ju inget vi redan kan från den första gången vi testar och det kan göra ont på vägen dit, väldigt ont, men det är värt det, för när jag låg där och guppade runt förstod jag VERKLIGEN vikten av att andas.
Du kommer inte drunkna, du kommer att bli blöt men sen kommer du älska känslan av att kunna flyta..
Åhhh, känner att det blir mycket tankar och ord som blandas ihop i ett endaste svammel, men jag hoppas att ni förstår var jag vill komma.
Även fast ni inte fyller år, så unna er "egen tid" som en present till er själva, så himla mycket värt det på många olika sätt. Vad man sen gör med den egna tiden är upp till var och än, men kom ihåg att lyssna på dig själv och gör något som på ett eller annat sätt gör dig gott, det har du OCH dina käraste igen.
Var rädd om andetaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar