Kändes som det var för en evighet sedan vi anmälde oss till. Tjurruset, jag och en go vän.
Vi tänkte att, vi kör! Och helt plötsligt stod vi där i lördags och det var dags….
Kände mig ganska lugn tills jag åkte till evenemangsområdet i lördags morse för att hämta ut nummerlappar, då förstod jag att det ju faktiskt var på riktigt att vi skulle springa….
Liten var med i Minikalvruset. Nu längtar hon till att få vara med i Kalvruset nästa år som är betydligt mer "på riktigt" med sina 3 km än den lilla bana som är för minikalvarna. Men hon kämpade på och kom nöjt i mål och fick sin frukt, plakett och lite annat.
Sen var det då dags för oss….
Tog det extremt lugnt hela vägen, som visade sig vara 1,1 mil.
Man vet alltså inte innan hur lång banan är eller vilka hinder som kommer att vänta en efter vägen.
Bara att gilla läget helt enkelt.
Måste säga att det gick förvånansvärt bra…..!?
Hade förväntningar på att det skulle vara betydligt mycket värre så då blir det ju som bekant så mycket lättare.
Hade förväntningar på att det skulle vara betydligt mycket värre så då blir det ju som bekant så mycket lättare.
GRYM känsla! |
Känslan när Liten ropade - Mamma, mamma, heja mamma var den bästa på hela loppet.
Precis där och då, när vi gav varandra en high five, gick jag mentalt i mål eftersom det ju faktiskt var den där lilla tjejens fråga för två år sedan, när vi stod och tittade på som publik, om inte jag kunde springa det där någongång, som faktiskt gjorde att jag tog till mig det. Det väckte något inom mig och jag har sedan dess haft det som ett outalat delmål med min träning.
Det var förbaskat skitigt stundtals efter banan.
Fastnade rejält i en lergrop mitt i banan, men fick hiva tag mig i en trädgren för att försöka dra mig upp innan jag fick hjälp av en snäll kille som kunde dra loss mig.
Det var otroligt härlig stämning efter hela banan och alla peppade och hjälptes åt.
Stundtals fanns det inte möjlighet att springa så då gick vi och fick därmed en naturlig vila emellanåt.
In action... |
Det var grymt att ha tagit sig igenom det.
När jag och Jenny hand i hand tog oss genom mål, att vi faktiskt hade klarat det OCH att det faktiskt inte var alls så jobbigt som jag hade trott. Det var BARA roligt och nästa år vill jag nog göra det igen men försöka ta ut mig lite mer. Sedan har jakten börjat efter nya utmaningar och nu siktar jag in mig på de som jag verkligen funderar på om jag verkligen kommer klara av…..!?
Tack goaste Jenny för en grym dag på alla sätt och vis. För ditt sällskap efter vägen och för en supermysig kväll som avslutades ute i nattlivet. Vi var grymma!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar