Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

måndag 20 april 2015

När allt går så fort...



Helgen började bra.
Jag hämtade Liten vid skolbussen och sedan bakade vi hallonmuffins med crumble, så otroligt gott.

Tog efter Leilas recept som finns här men valde hallon istället för blåbär och skippade rivet skal av en citron eftersom vi inte hade det hemma.

Inte mycket som slår hembakat ihop med ett glas iskall mjölk.



Liten var SÅ glad när hon visade att det varit hennes tur att få med sig Lillevän hem denna helg. Lillevän är en liten nalle som bor i deras klassrum och som alla barnen får ta med sig hem en helg var så de får ta hand om den på bästa sätt. Det har lottats varje fredags för vems tur det varit och nu var det bara tre kvar som inte haft äran att ha Lillevän. Nu blev det äntligen Litens tur till hennes riktigt stora lycka. Hon älskar ju som bekant gossedjur i alla dess former.
Det skulle visa sig att han faktiskt behövdes lite extra just denna helg….


Vi har ju haft gäst hemma över helgen. Litens syssling Frida som varit här i stan på utbildning.
Trots att hon haft dagarna fulla fylldes kvällarna med massor av kvalitetstid mellan Liten och syssling och det är en fröjd att få se hur Liten njuter av att få vara med en lite äldre tjej som är så go med henne. Är så härligt att hon har så fina förebilder i sitt liv och jag är glad för varje stund hon får tillsammans med någon av dem. Nu håller jag en enormt hård tumme för att Litens kusin kommer in på skola hon sökt här i stan. Kan nog inte beskriva hur mycket det skulle betyda att få ha en så go tjej så nära en Liten. Åh vad jag hoppas att hon kommer in…. Liten hoppas nog ännu ännu mer.


Inte nog med att vi såg fram emot att få besök av sysslingen, hon fyllde ju dessutom 23 år denna fredag så vi ville fira henne lite extra med ett litet överrasknings party när hon kom.


Vi körde igång Stevie Wonders "Happy Birthday to you" på full volym och tutade med tutorna när hon kom in och så skålade vi i lite päroncider. Allt som går ska ju firas!

Vi fick en mysig kväll och Liten njöt av att ha en syssling så nära.




Lördagen började desto mer ledsamt….

Min gamla mormorsomnade för alltid in.

Känns så himla ledsamt och overkligt. Det har liksom inte riktigt smält in hos mig, men då och då kommer det över mig. Jag har så himla svårt att acceptera det. Det som egentligen hör till det kanske mest självklara här i livet, att det inte är för evigt…
Jag har ändå känt den senaste tiden, just när det har gällt mormor att det kanske ändå inte varit så långt kvar. Hon blev 93 år gammal vilket ju faktiskt är få förunnat. Hon var relativt pigg och har ju bott kvar i sitt hus tack vare stor hjälp från sina döttrar. Hon har åkt in lite fram och tillbaka till lasarettet, så nu när hon gjorde det igen var det nog ingen som inte trodde att hon skulle få åka hem igen, allra minst hon själv kanske som var noga med att de skulle skynda på lite med en dusch som skulle installeras hemma hos henne. Men från den ena dagen till den andra blev hon betydligt sämre, kroppen och hjärtat orkade inte med längre. Min moster hade suttit hos henne hela dagen och när min mamma kom på em för att byta av så var skillnaden enorm från dagen innan. Mamma blev kvar och satt och vakade över mormor hela natten, tills hon till slut tog sitt sista andetag kl.4.00 på lördagen. Hon behövde aldrig lida och fick ingen direkt ångest så man får försöka vara tacksam för att hon trots allt kunde vara så pigg som hon faktiskt var ändå in i slutet. Men det känns så konstigt… Så otroligt konstigt och jag förstår det verkligen inte än…
Hon var liksom den "sista" mor/farföräldern i mitt och min mans liv.
Tycker inte om det, nej, det gör jag inte, men nu är det så...

Är ändå så glad att jag fick de senaste pratstunderna med henne i telefon. Bara för någon vecka sedan när vi stämde av. Är så glad att hon hann få påskkortet som vi skickat, men som kommit bort på posten och kom några dagar efter påsk. 

Man får vara glad åt de där små sakerna just nu, allra helst när sorgen kommer över.
Tänker mest på kära mor och hennes syster just nu, men jag tror det kommer bli bra ändå, till slut.

Liten och jag tog en dag i Mariebersskogen vilket var skönt för att få tankarna på något annat.
Vädret var soligt stundtals. Det var så längesedan vi var där så det var mysigt att få gå runt och kika på djuren och leka i lekparkerna, fika på varm choklad och muffins.



Lillevän fick självklart vara med och fick trösta både mig och Liten när vi var ledsna över mormor.

Lillevän var med oss hela tiden och fick uppleva både det ena och det andra.

Underbara Liten


På lördagkvällen grillade vi och myste vidare med sysslingen.
Efter middagen somnade dock både man och Liten i soffan så jag och Frida satt uppe till tolv och pratade om allt och inget, drack rödvin och smaskade ost och kex. Jättemysigt.

Känns så konstigt att sitta där med en utav de "små" tjejerna i vår släkt som man sett växa upp sen de var bebbar, och nu vuxit upp till en ung tjej som har hela livet framför sig och gör det bästa av det verkligen. Tack goa Frida för att vi fick ha dig här över helgen!


Även idag skiner solen.
Inboxen är proppfull med mail, bokningar och fakturaunderlag så nu är det bara att köra igång, för jag hoppas att solen skiner vidare på lunchen då jag tänkte lägga mig på en filt och läsa bok. 


Vet ni, det bästa redan med denna dagen….

De har sopat vägarna här utanför!!! Äntligen!!!
Då tänkte jag ställa ut blomkrukorna jag gjort i ordning för att ev. få stopp på vissa fartdårar som svischar förbi här utanför ibland.
Vill ta framcykeln och tvätta rent den, precis som jag gjorde när jag var liten, för att ge mig ut på vägarna och njuta av att inte behöva slira runt i gruset.

Men just ja, jobba var det första…

Hoppas ni alla har det bra där ute, ta väl hand om varandra medan ni kan.

KRAM

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar