Hem ljuva hem

Hem ljuva hem

torsdag 16 januari 2014

Hej mitt vinterland!



Jag hade hoppats, men aldrig, ALDRIG vågat tro på att det skulle bli ngn snö den här vintern… Det kändes så himla hopplöst och grått, men så helt plötsligt, har den kommit och färgat vår omgivning till ett vintrigt vackert vinterlandskap och gjort mig alldeles varm i hela hjärtat, för jag fullkomligen ÄLSKAR det. Visst, det hade varit underbart att få ha den vid jul, hade varit en rejäl stämningshöjare, men nu blev det inte så. Bättre sent än aldrig.


Igår var jag ut och skottade undan tre gånger, då det snöade hela dagen.
Sedan hade det kommit rejält i natt med så jag har allt skottat undan en omgång i dag med, ljuvligt, precis som det ska vara. Tycker om att göra små gångar vid entrén och i trädgården till Liten. Påminner om mina egna vintrar när jag var liten, när snövallarna var ENORMA och man kunde bygga snökojjor med olika ingångar och gångar.

Det verkar som att vintern alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat…
Jag hittade för en tid sedan, under rensningen, en gammal uppsats jag skrivit, titeln var - 
"Därför föredrar jag vintern" som jag skrivit 7/11-91, mitt andra år på gymnasiet.

Här kommer ett litet utkast ;0) -
_____________________________________________________________

"Jag tycker att vintern är en underbar årstid. Allting blir så fridfullt. När frosten biter sig fast i träden och snön sakta faller ner som stora vita bomullstussar på den redan snötäckta marken, då mår jag verkligen bra. Att det är kallt ute gör mig inget, det är bara mysigt när man får pälsa på sig med tjocka jackor och tröjor, långkalsonger under jeansen, dubbla mormorsstickade vantar, halsduken ändå upp till näsan och gärna en mössa som går att dra ner över öronen. När man är ute och går om kvällarna, glittrar snön som diamanter i gatlyktornas sken, stjärnorna tindrar på den mörka vinterhimlen.

När jag var mindre jämförde jag jämt den glittrande snön med min reflex som satt fast i fickan. Både snön och reflexen glittrade i så fina färger. Samma dag jag fick en ny reflex visste jag att vintern var på väg, för då blev det mörkt på kvällarna. Efter en kvällspromenad är man oftast frusen. Näsan lyser röd, liksom öron och kinder. Kläderna måste skakas av, efter all snö som mjukt lagt sig ner på tyget. Efter att plaggen hängts upp på tork i ett varmt torkskåp är det dags att värma fötterna. Känseln i tårna är inte den bästa, och när man trycker fötterna mot elementet i hallen, nästan värker det när man känner att värmen är på väg att tränga in i strumporna, men det är det som hör till när det är vinter. Man sitter vid köksbordet med en kopp varm choklad framför sig. Den vispade grädden på chokladens yta, är hög och mastig och påminner om stora snövallar som skottats upp lite här och var. Det ryker om den. När man sväljer en klunk känner man hur värmen sprider sig i hela kroppen.

Om man tittar ut genom köksfönstret kan man nu se att snöfallet har ökat och vår lilla röda fågelstuga har färgats helvit, men fåglarna känner igen den i alla fall, för där inne trängs ett tiotal domherrar med fint färgade mörkröda bröst, och pickar om vem som ska få det största solrosfröet.

Att vakna en tidig vintermorgon och få se solen gå upp är en alldeles speciell upplevelse. Snöfallet har upphört under natten och det ligger nu ett nytt täcke över gårdagens snöbädd. Allt är tyst och stilla, och om man tittar bortåt den vita skogen, kan man se röda strålar söka sig fram bakom horisonten. Den vita snön färgas röd av solen. Allting glittrar vackert. Solen har nu gått upp för att göra dagen till ett vackert minne för alla.

Frampå förmiddagen kan man höra glada barnskrik från pulkabacken. Där dras pulkorna och skidorna upp otaliga gånger för att mätta barnens otroliga lekhunger.

Varför jag fäst mig så vid vintern vet jag inte. Jag tycker ju förstås inte illa om våren, sommaren eller hösten, men även fast vintern är kallast så värmer den som bäst i min själ och i mitt hjärta. 

Där ser man. Jag hoppas att jag med den här skriften har kunnat förklara varför jag fäst mig så vid vintern. Ingenting kommer någonsin få mig att ändra åsikt om den underbara vintern. Fast det förstås, en vinter utan snö skulle förmodligen, oberoende av det milda vädret, kyla ner en del av mitt hjärta till is…"
_____________________________________________________________

Behöver jag ens påpeka att den var skriven för hand med blyerts…? ;0)

Redan då, som sjuttonåring, låg den här årstiden, när den är som "den ska vara" mig absolut närmast. Blev så full i skratt när jag hittade den i höstas. Som att jag kunde ha skrivit den idag, vilket jag ju även nu gjort. Har inte ändrat något i texten förutom att jag kortat ner den lite. 
Minns det som igår just känslan när jag satt på golvet hemma i hallen med fötterna mot elementet och det ilade av smärta, innan värmen kommit tillbaka. Tyckte det var så mysigt att sen sitta i soffan i köket och kika ut på fåglarna. Jag kanske inte har förändrats SÅ himla mycket trots allt….


För igår, när jag tittade ut genom mitt kontorsfönster, blev jag lycklig som ett litet barn och alldeles varm i hela kroppen när jag för första gången denna vinter fick se de vackraste fåglar jag vet -domherrarna. Tycker de är nästintill overkligt vackra med sin röda färg mot den vita snön.


Jag går verkligen omkring och bara myser av det här vansinnigt vackra vintervädret som kommit.

Ska man tro väderprognoserna ska det vara minusgrader ett tag till framöver, hoppas…
I helgen blir det uteaktiviteter så mycket vi bara orkar, så är i alla fall tanken. Termosar med varm choklad och bullar ska vi avverka i mängder hoppas jag.

Tack kung Bore för att du äntligen hittade hit!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar